Mats Pettersson: Man kan för all del tycka att jag borde veta bättre

Det pågår en maktkamp i mitt hem.

I den blå ringhörnan - Mats, 37.

I den röda - Inez, 3,5.

Jag börjar med att, för säkerhets skull, undanbe mig alla barnpsykologiska råd eller tillrättavisningar. Jag vill inte ha förnuftiga tips och trick. Jag vill bara ha sympatier eller inget alls.

För det är ju en sak att veta hur man ska göra, och en helt annan att faktiskt göra det.

Men den här maktkampen, man kan ju tycka att jag som en logiskt tänkande person, en man i sina bästa år med livserfarenhet och ett visst mått av pondus borde sopa banan med treåringen. Jag borde kunna snacka omkull henne. Vira in henne i oantastliga härledningar och resonemang som bara leder fram till en sak - att jag har rätt.

Nu är det inte heller kvantmekanik vi snackar om här, inga krökta rum eller komplicerade metafysiska kvasiproblem. Nej, vi pratar riktiga nere-på-jorden-saker. Som att det är bra att äta upp maten innan den blir kall. Som att man ska ligga ned när man sover, inte spotta saft på golvet, sitta ordentligt på stolen, plocka upp efter sig och i största allmänhet inte bete sig som valfri primat på fultjack.

Rena självklarheter, alltså.

Men det som är självklart för mig är inte självklart för henne, har jag blivit varse.

Mina logiska resonemang (om du inte blundar somnar du inte) faller till marken likt skadskjutna kråkor. Där ligger de sen i dödsryckningar medan treåringen glatt lallar vidare med vad det nu var hon gjorde som var tvärtemot det jag ville.

I nio fall av tio slutar det med att jag blir förbannad och hon blir sur och mamman får rycka in som fredsmäklare varpå jag får ytterligare en skopa ovett eftersom jag "borde veta bättre" vilket hon såklart har helt rätt i men inom mig vill jag bara skrika JAG FÖRSÖKER!

Det värsta är att jag faktiskt vet bättre. Jag vet att logiska resonemang inte fäster på en treåring som inte vet vad vare sig "logiskt" eller "resonemang" betyder.

Jag vet att det är nån slags fas hon går igenom. Jag vet att jag ska räkna till tio eller bara gå därifrån. Jag vet att hon muckar gräl med mig avsiktligt för att knuffa mig över vansinneskanten fast hon är för liten för att förstå varför pappa beter sig som en idiot när hon inte gör som han säger.

Det här är ett sånt misslyckande.

Fanns det ett pappakörkort hade jag blivit av med det. Inspektören hade tagit det med en fnysning och dömt mig till att sträckläsa ett års utgåvor av snusförnuftiga föräldramagasin där präktiga förståsigpåare har finmysiga svar på alla problem.

Svar som går ut på att "allt är normalt" och att "det går över" och under tiden ska man vara lugn och sansad och om inget annat funkar så finns det säkert en lista med de tio bästa sätten att överleva trotsåldern.

Vänner med lite äldre barn brukar skratta och säga "små barn små bekymmer" och att jag ska vänta tills hon blir tonåring.

Tonåring.

Pubertet.

Herregud. Hur ska detta sluta?

Veckans lista. Första semesterveckans fem höjdpunkter.

1) Två nätter i husvagnen i Kappelshamn. Enda sättet för mig att slippa alla måsten som jag skapar åt mig själv. Men jag klarade bara två, sen åkte jag hem och klippte gräset...

2) Gotlands Medias sommarfest på Kneippbyn. Trevligaste tillställningen på länge.

3) Match med Kappelshamns veteranlag. Vi vann. Och det är en ynnest att få spela med så sköna lirare.

4) Lunch på Kuten. Svingoda crêpes. Thorsten Flinck satt vid bordet bredvid. Bara en sån sak.

5) Bad på Sudersand. När fick de dit en kiosk? Borde vara standard på alla stränder.