Hon fyllde fem här om dagen, vår äldsta unge. Solen sken och hon överöstes med paket, kärlek och fågelsång.
Varje år kring hennes födelsedag fylls jag och min man av samma känsla. Nämligen känslan av "vad var det vi sa?" Vad var det vi sa när vi som 21 och 22åringar droppade nyheten att vi skulle ha barn trots att vi inte ens var tillsammans utan "bara kompisar"??! Sa vi inte att det skulle gå bra? Sa vi inte allt allting skulle lösa sig på bästa sätt och att vårt barn skulle får det så bra? Va? Va? Känner ni er dumma nu alla olyckskorpar?!
Trots den här lyckan. De vackra barnen. Det bruna huset. Det fina äktenskapet. Trots allt som rimligen borde peka på att det har gått bra för oss och att vi är en lycklig och välmående familj, möts jag ännu ibland av den där blicken. Den där lite nedlåtande "stackars dig"- blicken. Stackars dig som inte hann resa. Stackars dig som missade så mycket. Stackars er unga familjer som inte har det så fett ekonomiskt. Stackars era barn som tvingas leka med kottar på grund av föräldrarnas dåliga ekonomi.
Det är konstigt hur människor faktiskt anser sig ha rätten att lägga sina domar och sina värderingar över oss som valt att skaffa barn tidigt i livet.
Därför skulle jag vilja vända på det. Skriva: stackars dig! Stackars dig som fick barns å himla sent i livet. Stackars dig som kanske inte hinner skaffa så många barn som du ville. Stackars dig som får ägna en så kort del av livet åt den här härliga tiden med barn. Stackars dig som är så trött och gammal när du har småbarn. Stackars dig som väntat med att skaffa barn tills du utbildat dig och därför blir tvungen att jonglera karriär och småbarnstid samtidigt. Stackars dina barn som får gå så långa dagar på förskolan. Stackars dig som måste vabba sönder karriären.
Eller? Ska vi mötas på halva vägen? Ska vi komma överrens om att ja, en del unga familjer tvingas söka ekonomiskt stöd under den första tiden, eftersom försäkringskassan delar ut föräldrapeng utefter tidigare inkomst. Äldre föräldrar, med sina fasta tjänster, kostar istället sina arbetsgivare en massa pengar då man i regel ligger pall själv ganska många dagar om året på grund av förskolebarnens förkärlek för bakteriespridning. Många län betalar dessutom hela eller delar av eventuella provrörsbefruktningar som många äldre par måste ta till för att kunna bli gravida. Så det kanske går på ett ut?
Ja vissa unga föräldrar har det knapert ekonomiskt under barnens första år. I gengäld får barnen pigga och alerta föräldrar som ofta inte har någon anställning eller jobbar på timme och därför har mer tid över att spendera med sina barn. Då unga föräldrar ofta ännu har nära relation till sina egna föräldrar, tror jag att många barn till unga föräldrar får en extra nära relation till sina far- och morföräldrar. Vilket innebär fler vuxna och mer kärlek och trygghet i barnets närmaste krets.
En viktig sak har vi gemensamt. Man ångrar inte ett barn. Så fort man fått sitt barn så vet man inget annat och framför allt så vill man inget annat. Vare sig det är karriär eller ungdomsfylla man får offra eller lägga åt sidan för barnet, så ångrar man sig inte. Tanken på att byta mina barn mot en jordenruntresa är befängd. Tanken på att byta de här ljuvliga småbarnsåren mot en stökig studietid i Uppsala är sinnessjuk. Hade jag velat det hade jag gjort det. Men det ville jag inte och eftersom jag var normalbegåvad redan för 5.9 år sedan så visste jag att det skulle gå bra redan då. Och jag kan känna mig otroligt kränkt över att så många faktiskt ifrågasatte min intelligens.
Igår fyllde hon fem år och hon är ett lyckligt, friskt och välmående barn, omringad av kärlek. Vad var det vi sa?