I dag är det nio veckor kvar till julafton. På lappen i byxfickan stryker jag två kom-ihåg-saker, fem nya smyger sig dit istället. Somliga dagar kommer jag inte ens ihåg i vilka byxor lappen ligger. Uppgivet sätter jag mig ner och funderar. "Ska det vara på detta viset", som Sverker i Plus brukade säga. På lappen i fickan borde det stå helt andra, mycket viktigare saker.
Jag drivs av en lust att få beröra. När journalistiken är som allra bäst kryper den in under skinnet, på både dig som läser och mig som skriver och fotograferar. Vi har alla ett behov av att få bli berörda. Att komma nära upplevelsen. Nuet. Och närvaron.
Efter 25 år med diverse tegelstenar märkta såväl Nikon som Canon runt min hals har jag förutom nackproblem fått en viss förmåga att koppla på mitt tunnelseende. Välja bort och stänga av det oväsentliga och istället hopplöst förlora mig i nuet. Oavsett vad det för stunden handlar om. På kursen jag fått av min sambo blev insikten total. Efter 13 timmar på massageinstitutet i Stockholm hade jag lärt mig att beröra utan prylskramlet runt min hals. Men det är ändå precis samma sak. Att vila i nuet. Fokusera och möta andra. Sedan dess känns det som jag ständigt övar. I möten utan språk.
Havet blänkte smaragdgrönt och vi var många som satt på Medelhavets strand på ön Elba. Plötsligt slog de stora vågorna ikull en äldre dam. Hon flöt omkring i sina foppatofflor och hennes hund på stranden var inte det enda vittnet. Men ingen gjorde något. Jag skyndade ut och räckte fram en hand. Damen pratade bara italienska, och log i vågorna. Jag förstod inte ett ord. Den som vågar ge ett lillfinger får så oerhört mycket mer tillbaka. På båten hem satte sig damen och hunden bredvid mina barn. Hennes ögon strålade och kramade om oss allihop. Hunden lade sin tass på ett av barnens ben. Harmoni och total lycka. Närvaro kräver sällan språk.
När nuet övergått till att Gilla varandra på Facebook, skicka Hugs via sms och prata på Skype tror jag att vi riskerar att bli sjuka. Vi behöver någon som tar i oss ibland. Fysisk närvaro. Att få ge till andra ger dubbelt tillbaka. Jag övar så fort jag får chansen. Och känner att jag fått ett kroppsspråk på köpet. Utan att prata kommunicerar mina händer. I cirkelrörelser hittar de spända knutar och muskler helt av sig själva. Det känns som en gudagåva och har blivit nästan som ett kall.
Men varm måste man ändå vara. Säkert var det någon gammal indian som långt innan mig uppfann svetthyddan. Jag har vidareförfinat en egen terapi. Att ge massage med kokheta stenar, framför öppen eld i dryga 40 graders värme. Det är makalöst häftigt. Stenarna cirklar och öppnar muskler och sinnen.
Jag tror hela livet består av just cirklar. Det är först när de bryts som man inser det. När man minst anar det tar något avsked utan att säga Hej. Plötsligt. I döden. Vänskapen. Vanorna. Det man tog för givet. Därifrån är det svårt att komma vidare, om inte cirklarna knyts ihop igen. Jag har börjat ett litet projekt. Ta reda på vad det egentligen var som hände. Livet är en spännande resa om man bara vågar titta efter.