Lite om madonnor och andra glädjeflickor
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Främst söktes "män i alla åldrar" och "äldre kvinnor" - vilket med medeltida mått mätt torde innebära utsläpade, tandlösa, 40-åriga fruntimmer som lyckats överleva fjorton barnsängar.
Sådana kan bli svåra att hitta numera. Men alla var välkomna och en skådespelare ska väl förresten kunna ikläda sig vilken ålder som helst?
Nu var jag alltså inte på någon uttagning och vet därmed inget om vad åtagandet innebär. Men i princip låter det pittoreskt att få ikläda sig vadmal plus kritvitt huckle plus barnbarn i befintlig storlek och harva runt bland kullerstenarna. Gnaga på en kolbulle. Hojta medeltida otidigheter till turister som inte begriper att deras enda funktion är att oavbrutet hysta fram pengar.
Jag kan inga medeltida otidigheter. Jag kan däremot några engelska sedan en period i mitt liv när jag av outgrundlig anledning lade ner tid på att studera Shakespeares dramer på originalspråket.
Så "yokel" kan jag hojta, det betyder bondlurk. Mycket användbart bland gränderna under Stockholmsveckan, har jag förstått, fast nu gällde det ju medeltiden.
Apropå medeltiden var jag i veckan i Jakobs kyrka i Kungsträdgården i centrala Stockholm, för där ställer konstnären Lena Lervik ut ett femtontal av sina "nutidsmadonnor" och "bortglömda gudinnor". Jag har sett många av dem förut och det kanske ni har också, för Lerviks madonnor i bränd terrakotta har haft en förmåga att dyka upp lite varstans under åren, både på bild och i original. Själv tycker jag så oerhört mycket om dem, de är laddade med en sådan fantastisk kombination av den kvinnliga sortens styrka och ömhet.
Jag vet. Män kan minsann också känna styrka och ömhet. Kvinnor kan minsann också bete sig som skitstövlar. Jag vet. Det vet faktiskt alla. Gäsp, sjufalt gäsp.
Men nu är det en gång kvinnor som är madonnor i just det här sammanhanget. Jag är säker på att det finns någon konstnär som sitter i ett avlägset hörn och tillverkar politiskt korrekta queermadonnor, Gud signe även hennom, men själv är jag nu kolossalt leds på alla små grupper som går runt och letar anledningar till att känna sig kränkta i det ena eller andra sammanhanget. Jag är förresten även utled på det försiktiga tassandet mellan alla dessa hyperkänsliga.
Sådärja. Nu var det också sagt. Det kommer aldrig bli något pris i någon pride-festival för min del, det förstår jag fuller väl.
I den svenska historien försvann gudinnorna i och med kristnandet och sedan försvann madonnorna ur kyrkorna i och med reformationen på 1500-talet. Det syns så tydligt hur främmande den kvinnliga aspekten hann bli när Lena Lervik vänder och vrider på moderlighetens betydelse och kvinnlighetens olika symboler. Ta till exempel verket som heter "Nattvarden", en relief som i utställningen fått en plats framme i koret. Där är den traditionella bilden av Jesus och hans lärjungar utbytt mot en ammande mamma och hennes tolv kringkryllande små trinda ungar i någon sorts ettårsålder. Ni vet, barn med sådana där fötter som är tjocka och smilgropiga på ovansidan.
"Nattvarden", med modern som centralpunkt, var på sin tid Lena Lerviks förslag till utsmyckning av regementet i skånska Hässleholm och yrkesmilitärerna sa nej. Naket bröst? Det skulle bara bli klotter.
Men de värnpliktiga röstade ja, verket kom på plats och sedan gick tiden. I dag är regementet i Hässleholm lika nedlagt som någonsin de gotländska militära enheterna. Men "Nattvarden" finns kvar, fortfarande inte nedklottrad ett endaste dugg.
Så kan det gå. I livet kan det faktiskt gå precis hur som helst. Detta är både hemskt och lovande, men inget som man behöver gå runt och tänka på hela tiden.
Jag tog hur som helst även en sväng upp till Moderna Museet för att titta på den stora, nya Andy Warhol-utställningen. Liksom Lerviks madonnor har Warhol en förmåga att dyka upp lite varstans, om inte annat i form av sina Marilyn Monroe-affischer, sina förkättrade soppburkar eller hopsnickrade lådor med Brillo, som är den engelska motsvarigheten till svenska Svinto. Stålull med tvål.
Jag gillar affischkonst. Svisch runt bland Warhol-filmer och dito bilder och så blir man lite glad. Det som var bra med det urtramsiga sextiotalet var över huvud taget att mycket som brukade vara svårt och krävande fick bli lätt och opretentiöst och där är Andy Warhol en väldig tillgång. En ironisk blinkning, nu får vi se om de går på även det här
Och det gjorde de. Gör vi fortfarande. Ännu en gång.
Apropå affischer öppnar nu även Nationalmuseums stora utställning med Henri de Toulouse-Lautrec, han med parisiska herrar i hög hatt och röd scarf och nattens glädjeflickor som dansar cancan. Dansösernas ansikten är så sorgsna, har ni tänkt på det?
Jag skulle unna dem Lena Lerviks "Ömhetens madonna", för där tröstar barnet sin mamma i stället för tvärtom.