Liberal, moi? Mais oui!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jodå. Det var en rejäl sågning jag fick, såväl personligt som yrkesmässigt, av den bekante bullrige tvärsöver krogbordet. Han tog stöd mot stolsryggen och fortsatte:
- Journalister är horor. Ni säljer ert utrymme till den åsikt som säljer bäst. Själva står ni inte för ett skit!
Jag log vänligt. Sade att han snackade skit och att jag som journalist faktiskt inte ska stå för ett skit, förutom god etik. Det jag skriver ska vara sant, relevant och intressant. Tyckandet ska andra stå för. Inte jag. Jag ska låta andra tycka. Så nyanserat som möjligt.
- Tänk dig själv, sade jag. Tänk om jag, utifrån mig och mitt, skulle förbehålla mig rätten att, som du, avgöra vad som är rätt och fel och, som du, ha en egen agenda. Vad skulle du tycka om den journalistiken?
Den bullrige blev tyst. Så sköt han stolen från bordet och reste sig, sammanbiten.
- Jag orkar inte med den här skiten. Du tycker ju inget!
Jodå. Jag tycker en hel del. Allra helst privat. Yrkesmässigt även här i mitt kåseri. Till exempel att du, den bullrige, betedde dig som en oförskämd skitstövel.
Samtidigt tycker jag att det är rätt tydligt att det under allt buller och bling hukar en osäker liten plutt, som bara vill bli älskad som du är. Självförtroende är en sak. Självkänsla en annan.
Jag älskar dig inte. Men jag gillar dig. Trots allt.
Jag är ju liberal.
I mitt förra kåseri skrev jag om tvåsamhet. Om att jag inte tror på principen, eftersom jag tror evolutionen vill att mannen ska sprida sin säd och att kvinnan ska sålla för artens bästa. Jag fick skön respons på kvinnan kontra makten, så jag fortsätter.
I de tidigaste civilisationerna var det kvinnan som vördades och som rådde över folkets väl och ve. I 40 000 år hyllades vulvor och en intuitiv ledarstil, mer än fallosar och våld som konfliktlösning.
Sedan hände något. På 2 000 år lyckades kyrkan - en rakt igenom patriarkal maktstruktur - införa korståg och krig och förvandla kvinnan till ett mindervärdigt mähä.
Maktlös. Madonna eller hora, aldrig bara kvinna. Alltid lika åtrådd. Mannen är enkel på det viset.
Och kyrkans konstruerade motivering? Kvinnan åt av fel äpple, visste bevisligen inte sitt eget bästa och behövde därför en man som vägledare. Joråsåatt.
Låter jag som en bitterfitta? Nej då. Jag är ingen barrikad-feminist. Jämlikhet är en sak. Att hävda att män och kvinnor är lika är trams.
Jag vill ha en man som vågar vara man - och som vågar låta mig vara kvinna. Kittla mitt intellekt, servera mig en vällagrad Amarone och få mig att skratta. Lyckas du med det får du gärna släpa hem mig i håret. Kanske.
Ah! Den sista aforismen tarvar kanske en förklaring?
Om nu de tidiga kulturerna hyllade kvinnan, och om det nu är hon som väljer, hur kunde då stenåldersmannen få släpa hem kvinnor och bonka på dem på grottgolvet? Svaret är enkelt. Det fick de inte.
Den testosteron-stinna bilden kan världen sannolikt tillskriva en enda kvinnas sexuella fantasier. Författaren Jean M Auel. Gift med samma man sedan hon var 18. Fembarnsmamma sedan hon var 25.
Nå. Nu är hon långt ifrån ensam om sin osedliga tanke. Jag tror faktiskt de flesta kvinnor, mer eller mindre medvetet, drömmer om det. Att få känna sig erövrade. Tagna. Kanske just för att vi inte alltid vill känna ansvaret? För valet. För artens väl och ve. Det kan vara ett tungt ansvar.
Allra helst när man inte väljer barn.
Mer om det en annan gång.
Bäst just nu:
Liberalism, moral och vanligt hederligt hyfs.
Att få åka och begrava en morbror som i princip dog som han levde. Med näsan i det hälsingska hallonlandet.