lena katarina 7/9
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fann mig ståendes samt rotandes efter en polotröja, vilket fick mig att minnas trollsländevandringen på Muskmyr i Sundre en dag när det var högsommar. Det var en ytterligt beskedlig naturupplevelse bland många under mitt livs första sommar på Gotland. Friden i att i all anspråkslöshet samlas vid en stätta en helgmorgon om sommaren är rent obeskrivlig. Där står man. Där går man. Sedan en stilla påtår hemmavid.
Muskmyr tillhandahåller en spång av trä att gå på, ifall man inte har tagit på sig gummistövlar.
Det hade jag inte. Så jag stod på spången och hade roligt åt dem som klafsade runt med håvar i syfte att fånga sländor som var snabbare än vinden och gjorde tvärvinklade kast. Han som ledde vandringen hade både helskägg och stövlar och kunde så mycket om trollsländor att Google ligger i lä. Men så här långt efteråt, och med polotröja på väg ner över huvudet, minns jag bara trollsländornas sätt att föröka sig.
Associativ kopulation. Ni kan inte ana hur många gånger den trollsländekunnige fann skäl att upprepa just de orden, och det var ju bra, för kopulation har man välan hört talas om, men ordet associativ använder man inte varje dag.
När jag fått på mig polotröjan och inte längre förvinterfrös så förbannat, letade jag reda på trollsländornas hemsida. Den associativa kopulationen var mycket poetiskt skildrad:
"Vid parningen griper hannen med sin tång i bakkroppens spets om honans hals, och på detta sätt förenade flyger dessa sländor länge omkring. Den ena är bakom den andra, ibland vilande på något blad eller på ett sävstrå. Ibland ses honan kröka upp spetsen av sin bakkropp mot basen av hannens, där den hos alla insekter i överordningen Odonata befintliga sädesblåsan redan blivit fylld med sperma. Omedelbart efter befruktningen börjar äggläggningen, varvid honan, sittande på stjälken av en vattenväxt och alltjämt fasthållen vid nacken av hannens tång, med sitt äggläggningsrör borrar ett hål i stjälken och så med sin starkt krökta bakkropp inför ett ägg. Detsamma upprepas, under det paret flyttar sig allt längre ned utefter stjälken, och det fortsattes även under vattenytan, ända ner till bottnen, utan att hannen släpper sitt tag, fastän han där genom att starkt kröka sin bakkropp låter märka, att han känner sig omgiven av ett främmande element."
Det är ett elände med kläder vid den här årstiden. Kommen så långt var polotröjan plötsligt alldeles för varm, så jag fann mig återigen ståendes vid lådan, nu rotandes efter något svalare.
Iförd detta mindre höstlika plagg promenerade jag längs Kungsgatan eftersom där alltid finns hur många cyklister som helst. Jag tänkte hjälpsamt utröna huruvida barnsitsarna i Stockholm är vanligare på herrcyklar eller damcyklar, men det blev ingen ordning. Herrar använder påfallande ofta damcyklar. Dessutom finns det en massa mellanformer av cyklar, med eller utan barnsadel, som till skillnad från trollsländorna helt och hållet saknar könstypiska drag.
Solen gick i moln och det kändes beklagligt långt till tröjlådan, men lätt frysande tyckte jag ändå att rådande cykelröra är en sorts frihet.
För jag är rätt säker på att frihet betyder olika saker för olika människor, och på den tiden alla kvinnor förväntades göra si och alla män så, fanns det säkert många som ville göra tvärtom. Men inte alla, och därför blir det alltid lika dumt när pendeln svänger för långt. Poängen med jämställdhet mellan könen är faktiskt att individen kan välja, inte att alla ska göra allt samt likadant. Ens vad gäller skjutsning av barn.
Och annat var det förr, men som nybliven mormor har jag inte mycket till övers för tvångsdelad föräldraledighet. Äh. En barndom är betydligt längre än föräldraledigheten varar. Dessutom finns den för barnens skull, inte för att mamsen och pappsen ska leka Rättvisa Gudrun.
I helgen som gick var jag dock ute vid Ulriksdals slott. Ett antal nyutbildade florister hade tagit foton till hjälp för att återskapa en hoper kungliga brudbuketter och där syntes att kungliga brudar agerar både rättvist och likadant. Vita blommor ska det vara, oavsett om man förmälde sig med kronprinsen av Sverige och blev kronprinsessan Margareta i början av seklet eller förmälde sig med kronprins Charles av England och blev lady Diana när seklet gick mot sitt slut.
Kungligheter förmäls, de gifter sig inte. Men sötast var i alla fall brudbuketten med liljekonvaljer som prinsessan Lilian bar när hon äntligen tilläts gifta sig med prins Bertil efter hur många års påtvingat låtsaslös och låtsashemlig samlevnad som helst.
De flesta sådana rätt-och-fel-regler ter sig lite larviga i backspegeln. Annat är det minsann med dem som råkar gälla i ens egen tid.
Så hur är det idag? Tja. Dels har vi nu de könlösa cyklarna, dels trollsländornas beteende och dels de vita blomstren. Visst handlar vår tid mest om de allt luddigare gränserna för associativ kopulation?