Vi var på stranden idag, jag och mina barn. Vi flöt i varsin badring och hoppade från bryggan och åt bullar och kex och solen skymtade bakom majestätiskt svepande moln och, ja ni fattar, det var alldeles underbart. Sen åkte vi hem och jag damp ner i en storblommig solstol. Lärkan drillade. Lammen bräkte. En timme senare vaknade jag, yr och svettig, och insåg att ingen hade väckt mig för att fråga när det blir middag. Ingen hade bett om ett glas vatten, eller berättat vad som precis hände i Minecraft, eller frågat hur många dagar det är kvar till lördag. Jag öppnade försiktigt dörren och där satt de mitt emot varandra och spelade Försvunna diamanten, varsitt vattenglas på bordet, och jag insåg att småbarnsåren är förbi. Och jag fick en klump i halsen och tårar i ögonen, och det var inte av vemod, gott folk. Det var glädje.
Så här är det: egentligen vill jag bara vara ifred. Och nu menar jag inte 30 minuter egentid i badkaret med doftljus och vitt vin och manikyr.
Jag tänker att jag hade kunnat vara en riktigt bra pappa för en sisådär 100 år sedan. En sån som kommer hem från ämbetsmannakontoret, eller herrklubben, och klappar de små på huvudet, kysser hustrun på kinden, lunkar in i biblioteket, drar igen dörren och sjunker ihop i en nedsutten läderfåtölj med ett glas bärnstensfärgad konjak, en välstoppad pipa och ett dammigt kalvskinnsband med typ Candide. Eller Paradise Lost.
Men nu är jag alltså mamma år 2014 och den allmänna uppfattningen är att jag med glädje och entusiasm ska umgås med min avkomma. Baka tigerkaka. Bygga vampyrslott och djungler av lego. Trä glittriga nylonplagg på magra, nougatfärgade dockor. Borsta tänder. Klippa naglar. Stryka pärlplattor. Knyta skor.
Jag har gjort det där. Men jag har hela tiden längtat efter att få vara ensam. Fri. Icke behövd. Läsa serietidningar i hängmattan. Beställa caesarsallad utan att kolla om det finns pannkakor på menyn. Glo på skräckfilmer i vargtimmen och sova fram till lunch.
I morgon får de fixa sin egen frukost. Själv tänker jag ligga kvar i sängen och läsa ut en bok. Småbarnsåren är förbi. Jag kommer inte att sakna dem.
Förresten... var det ringlande köer till Fårö, och därifrån, och till baren, men First Aid Kit på Gåsemora finns för evigt instämplat i mitt medelålders hjärta. Solen gick ned och vinden var ljum och de var klädda i guld. När de spelade "America" grät jag.