Det ska bli enklare att byta efternamn, enligt ett förslag nyligen. Det ger onekligen vissa möjligheter, frågan är bara vilket man ska välja i floran av namn. Jag tror jag skulle vilja heta Nils Andersson.
Lite fantasilöst, kan tyckas, men i själva verket är jag redan en Nils Andersson. Jag har bara lite svårt att identifiera mig som honom. Eller: som mig, med det namnet.
Jag känner en som bytt från Andersen till Andersson och på Facebook ser jag en gammal gymnasiekamrat som hette Petersson då som numera heter, ta-dam, Pettersson. Fast det har inte med det senaste förslaget att göra, det var mer kärlek och sånt.
Om jag valde helt fritt skulle det bli Gyllentask eller kanske Olsson. För Andersson hette min mamma och på sätt och vis är det ju därför redan, eller kunde varit, mitt efternamn.
Mamma växte upp på Hunnebergsgatans kullersten i Linköping på 20- och 30-talet, alldeles nära domkyrkan. Den domkyrka där hon sedan gifte sig med pappa och därmed var hennes tid som Elisabet Andersson över.
Pappa Nils kom från Vadstena och hette Pettersson som barn, men så bytte familjen efternamn ty det gick redan på den tiden, på 40-talet. ”Skog” i Ihreskog för skogen som den farfar jag aldrig fick träffa tyckte om, ”Ihre” för…ja, säg det, jag vet inte, men inte Ihre på Gotland i alla fall, hit når inga rötter, de djupaste jag har finns i östgötsk mylla och mitt hjärta slår sina tyngsta slag för Småland.
Så Nils efter pappa (Nils, som är mitt andranamn), Andersson efter mamma och se där, Nils Andersson. Det kunde varit jag. Eller rent av Nils Pettersson. Om inte. Och om inte. Och om det inte vore för att.
Det är spännande att tänka sig själv med ett annat namn. Så mycket av ens identitet som sitter i de där bokstäverna, det vet alla som fått sitt namn felstavat i en tidning eller annorstädes. Jag är alltid imponerad, eller vad jag nu är, av människor som byter namn, hur lång tid tar det att bli den ”nya”? Eller är man djupt där inne ändå sitt ursprungsnamn till tidens ände?
Byte av namn, förresten. Man kunde ju byta med varandra. Om jag hette Pigge Werkelin en dag, fan vilka sköna grejer jag skulle dra igång. Eller Simon Frid. Då skulle jag kräva en hel sida fyllebilder under min ”Frid i hatten”-vinjett hos konkurrenten. Och bara tanken på att gå runt och heta Tommy Gardell!
Eller varför inte: låt det bli enklare att byta hela skiten! Jag kan tänka mig att vara den där Nils Andersson, bo i Helsingborg, jobba som frifräsare och ha en bra mycket fränare bil än nu.
Fast barnen och hon jag bor med skulle jag behålla. Frågan är bara vad de skulle heta.
Magnus Ihreskog