Aldrig har jag väl känt mig så rastlös som senaste veckan. Familjen lämnade landet för värmen och jag har varit ensam kvar.
Som om jag först nu, på riktigt, förstår hur mycketde verkligen betyder, att ingen närhet är så stark som efteråt.
Så nyttigt det varit och är, så skönt, så fruktansvärt.
Det där med ensamhet…jag vet inte. Självvald ensamhet gör en bara gott, sägs det. Och jag är verkligen en slags ensling, går sällan i flock och går helst en egen väg.
Och jag valde att stanna hemma medan hon jag bor med och barnen tog båten bussen flyget.
Jag skulle bygga en garderob i sovrummet, det var överenskommelsen. Lättare gjort när jag var ensam hemma, sade vi.
Det var också lättare sagt än gjort. Det har gått sådär. Jag är verkligen ingen snickare.
Så här har jag gått omkring, hållit mig till mitt, umgåtts med ingen, ätit mikromat, jag som gillar att stå vid grytorna. Haft svårt att somna, jag som somnar på två sekunder. Försökt förpacka min längtan och lägga paketet i en vrå, men det har inte gått, fick ingen ro.
Jag skriver inte mycket om barnen längre, andra kolumnister har tagit över ämnet, men den här gången har jag inget val.
För de är runt mig hela tiden, morgon som dag som kväll, bara i sömnen får jag lugn.
Vi har aldrig tidigare varit ifrån varandra så länge och det har varit isande tomt. Enda glädjen, och den är stor, är att de har kul, jag har fått leende rapporter på sms.
Jag står i sonens rum, ser hans fotbollsaffischer, skolböcker, medaljer och diplom. Sätter mig på sängen en stund; Barcelona-lakan.
Jag står i dotters rum; teckningar, örhängen, schalar, en rosa kanin som fick stanna hemma och hålla mig sällskap.
Jag tänker på dem som tvingas ha sina barn varannan vecka. Tänker på när de en dag ska flyga ut, som jag en gång gjort, tomheten då.
Jag tänker i en flyende sekund på vad som skulle ske om det otänkbara händer. Det som bara händer andra. Jag tror jag skulle gå under. Även om jag också förstår att det finns en styrka inom var och en av oss som vi inte vet om och som för oss genom svärtan.
Jag slår bort tanken, den gör för ont, kastar mig ut i ljuset istället, i kärleken. Jag ryar och tjatar och stressar och svär men som basen till allt finns kärleken, den eviga, gränslösa, som en slags gas.
Snart kommer de hem, alla tre. Då ska jag krama dem, säga hur mycket jag längtat, saknat innan jag börjar tjata igen.
Och så ska jag se till att ha gömt undan den här tidningen för om de läser det här kommer de tycka att det är en pekoral så illa pinsam.
Men jag bjuder på det, för min längtan var tvungen att ta vägen någonstans.