Så här i slutet av lamningen går luften alltid ur mig. Man borde vara glad över att nästan alla tackor har lammat, att det stora jobbet är över. Man borde vara glad över att nästan alla 200 lammungar mår bra och skuttar ute i vårsolen tillsammans med sina mammor. Man borde verkligen vara glad.
Men. Inuti mig finns bara ledsenhet. Jag drabbas av det varje år. Någon slags lamning-blues eller post-lamning syndrom eller vad det skulle kunna kallas. En del i ledsenheten är röran man har att ta hand om efter flera veckors intensivt lamningsarbete. Alla smutstvättkorgar svämmar över inne, i köket är det stampat jordgolv, ingen orkar elda så det finns nästan aldrig varmvatten. Man får försöka tvätta av sig det värsta i kallvatten. Lillemans läsläxa har varit borta i veckor och han letar efter den i alla högar med grejer varje kväll:
-Nä, inte här heller, säger han uppgivet efter att ha gått igenom en hög blandat med ren tvätt och gamla tidningar.
Inte en enda sak ligger på sin rätta plats, vare sig inne eller i ladugården. Viktiga papper, viktiga nycklar, viktiga verktyg, allt är bara borta.
Och så är det det där lilla gänget som ännu är kvar i ladugården. Special-BB eller vad man ska kalla det. Det är tackan med trillingar som har haft juverinflammation och nu bara har mjölk i den ena spenen. Det är ju redan från början väldigt dåligt uträknat av Gud med bara två spenar som ska räcka till tre ungar då tackan får trillingar. Vi måste såklart ge trillingtackans småttingar extra välling. Och så är det tackan som aldrig fick igång sin mjölkproduktion. Hon är en rar och omtänksam mor men hon måste ju få hjälp av oss. Och så är det Patricia och Tyra, två små lammflickor som ständigt är hungriga. Jag tror att det var så att flickornas mamma lämnade dem i en korg utanför vår ytterdörr med en lapp där det stod:
"Ta hand om de här flickorna för jag orkar inte"
Jag orkar inte riktigt heller men när lammflickorna sträcker upp sina små, hungriga munnar mot mig så kan jag inte motstå dem.
Men det som riktigt tar musten ur mig är tackan som fått för sig att bara ett av hennes två barn är hennes. Fastän ungarna ser identiska ut, det verkligen syns att de är syskon, så hävdar tackan motsatsen. Jag har haft långa samtal med tackan men inte lyckats övertala henne. Nu sitter hon fast i en så kallad adoptionsgrind så att båda ungarna ska komma åt att dia. Men släpper jag loss henne så puttar hon direkt bort det ena lammungen.
Så går jag runt och tänker på hur det måste kännas att vara ett litet bortstött lamm. Så hemskt det måste vara när ens mor inte älskar en. Att inte få vara med i gemenskapen, att inte få närhet eller värme eller mat. Jag tar tag i tackan och stirrar henne stint i ögonen och fräser:
- Ser du inte vilken glädje syskonen har av varandra? Hur de leker tillsammans, sover tillsammans? Kan du inte glädja dig över det?
Men tackan bara fortsätter att putta bort den ena ungen.
Så här är det alltid i slutet av lamningen. Jag fokuserar på det dåliga, på problemen. Jag oroar mig och drabbas av lamning-blues. Hoppas bluesen har gått över när vi träffas nästa gång.