Hon tittade storögt när prästen gjöt vatten över hennes huvud och skrattade sedan stort.
Alla vi som var där, släkt och vänner, log förstås, och tyckte det var fantastiskt, som om molnet ströks från våra pannor i just denna stund.
Det är något med ljuset, att det sträcker sitt gyllene stråk från solen, genom kyrkans magnifika glasmosaik, just i den stund då det verkligen behövs.
Så var det när sonens döptes, så var det när far och mor vigdes till den sista vilan. Mitt i stillheten: det där ljuset.
Jag ville hellre se störtloppet på söndagsförmiddagarna, Kaiser Franz och de andra i 70-talets backar. Uppvuxen i Bibelbältet men med idrotten i hjärtat var högmässan död och pina, men jag tvingades ändå i väg, konfirmationen skulle förberedas.
Jag fick ett tidtagar-ur av mamma och pappa när allt var klart. Det är jättelänge sedan, men det tickar än.
Vi hade sen en sköning till konfa-präst, han lirade ”Jesus Christ Superstar”-skivan i tornets högtalarsystem och fick bygden att bada i ibland rätt högljudd rock.
Kyrkan har MED rätta fått mycket negativa rubriker på nyhetssidorna under våren. Där finns avarter och konservatism in absurdum.
Men själva problemet med nyhetsjournalistik är att en nyhet är just det udda, det som viker av från norm och vardag.
I dess spalter finns inte alltid plats för just det vanliga, och därigenom inte heller det goda, det fina, det som fungerar bra.
”HAR DU BLIVIT blivit religiös?” säger folk ibland lite nedsättande, eller ”Tro ska man göra i kyrkan”.
Och inte överraskande var det en 15-åring som svarade att han var ateist i ”Dagens fråga” förra veckan. Det kan jag sakna med den tiden av livet: att man var så tvärsäker på rätt och fel, på svart och vitt.
Jag går inte på högmässor, jag sjunger inte psalmer men när jag någon gång försöker går de ändå alltid i för hög tonart, men jag tror ändå på en tro, på någonting bortom, det har kommit med åren. Jag tycker om att vistas i kyrkan, fyllas med andakt, tända ett ljus till minne och för välgång.
Känslorna blir så stora där, kryper så nära inpå, även hjärtat behöver en plats att vila.
Jag känner några präster, kvinnor som män, och mötena med dessa har alltid varit alltigenom goda. Ingen mossa, inga avarter, inget hugget i sten, ingenting som ropar på den svartaste trycksvärta. Som för det mesta, alltså, när man kommer ner till enskilda personer.
Kyrkan, allt som görs inom kyrkan, för glädjen, för sorgen, för själavården, är värt lite rubriker, det också.
Magnus Ihreskog