Kulturarv blir sommarstugor
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Startade 1989 med mina två då mycket unga söner. Från Burgsvik till Hoburgen. Tält, sovsäckar, kokkärl, vattenflaskor... Jag bar.
Tanken var att när sönerna var i tjugofemårsåldern, alltså ungefär nu, skulle vi runda Näsudden, passera Fidenäs, Björklunda... Och lyckliga, stolta under sång avverka den sista biten fram till hamnen i Burgsvik där allting en gång började.
Så här blev det:
Några somrar blev det ingenting alls, sen slutade sönerna skolan och började jobba, yngsta dottern tog vid och jag fick börja bära det tunga igen, hon slutade skolan och började jobba, äldste sonen fick familj och barn...
Men nu packar dottern och jag våra ryggsäckar, tyngden jämnt fördelad, och ger oss av. Men bara för en dag, mera hinner vi inte för jag ska iväg på SM i varpa. Efter en dags vandring ritar jag ett streck vid Sandviken i Östergarn.
Längre har vi alltså inte hunnit på tjugo år.
Ett tiotal höns, mest tuppar, har invaderat hönshuset och ingenting är längre sig likt. Det var Pekka, vår tupp, som i våras kom på idén att anordna en så kallad Stockholmsvecka för unga rika bortskämda höns från huvudstaden.
- Vi är trötta på att gå omkring här i samma tröga lunk året om. Det behövs lite liv och rörelse! sa han.
Och liv och rörelse blev det.
Redan efter två dagars festande ville Pekka att jag skulle hugga nacken av stockholmstupparna. De var vakna hela nätterna, kacklade och tjoade och välte matskålarna med dyrt specialimporterat hönsfoder från Frankrike. Därefter satte de sig dessutom och förorenade i skålarna.
- Men värst av allt är deras uppförande mot mina hönor, säger Pekka med darrande näbb.
- Hur så? frågar jag.
- Det... det... (han är nära att börja gråta) vill jag helst inte tala om. Men om jag säger så här: Nästa kull med kycklingar kommer förmodligen inte att vara det minsta lika mig!
SM i varpa veckan som kommer. I Grytgöl i Östergötland. Dit ska vi i Bäl IF åka, vi som annars sällan kastar metallvarpa och aldrig vid SM på fastlandet.
Men nu ska det bli av och tur är väl det. Hade inte vi ställt upp hade det bara blivit 158 kastare. 161 är nu anmälda och det är det sämsta någonsin.
Varpan är på väg att dö!
Det finns flera orsaker till det, men jag vill inte längre tjata om bristen på nytänkande, märkliga regeländringar, bristande ungdomsverksamhet och en hel del annat. Det händer i alla fall ingenting. En hel del kan naturligtvis förklaras med att varpa inte är en "modern" idrott som lockar de unga.
Det tar för lång tid, det lockar ingen publik, det skapar för få rubriker i pressen, syns aldrig i TV.
Fast det finns ändå en del positivt.
Nybildade Mulde Varpaklubb som redan infört mycket nytt och roligt i sporten. Bottarvevarpan i sten (på söndag), som för några år sedan var på väg att läggas ner, är nu Gotlands största tävling (51 lag i fjol), tack vare slopat licenstvång och liberala regler vad gäller lagsammansättning. En mycket rolig tävling helt enkelt.
För något år sedan skrev jag att metallvarpan i stort sett kommer att vara död om tio år. Men stenvarpan lever då vidare i gemytliga och icke alltför regelstyrda former. Och tio år det är snart det.
Vi, dottern och jag, vandrar utmed den vackra kusten mellan Ljugarn och Sandviken.
De långa sträckorna med sandstrand är glest befolkade och de som vill sola och bada nakna hittar lätt strandavsnitt där de får vara ensamma. Om man undantar vi två som vandrar förbi, onyfiket stirrande rakt fram eller ut till havs. Jag noterar i alla fall att centerpartiets ledarskribent i GT, Mats Jönsson och hans hustru Katrin, finns bland de nakna.
Vi passerar åarna som Östra Gotlands fiskevårdsförening, med eldsjälen Sigvard Henriksson, rensar så att laxöringen kan gå upp och leka där.
Dottern får syn på något konstigt på en tallgren. En rund "boll" med ludna larver, misstänkt lika den fruktade tallprocessionsspinnaren. Men den finns väl bara längst nere på södra Gotland? Passerar det fina gamla fiskeläget vid Sjaustru och en timme senare fiskeläget vid Grynge. I motsats till Sjaustru har Grynge tyvärr förvandlats till en sommarstugeby med färggranna parasoll, solstolar, torkande badkläder, utegrillar, parkerade bilar och inhysta turister.
Synd på ett gammalt kulturarv!
I ett sista desperat försök att hitta rätta tekniken för metallvarpan inför SM uppsöker jag en gräsplätt mitt i samhället.
Varför vinglar min nya varpa så väldigt i luften? Varför stannar den inte där den landar?
Bedrövad och oroad ger jag till slut upp, men hittar några svampar (björksopp) som jag tar hem och steker och lägger på smörgås.
Då känns det genast lite bättre.