När ska ni flytta till ön igen egentligen? När kommer ni hem? Dagarna har blivit till år nu. Och ni kommer aldrig.
Några gånger om året ses vi alla fem. I påskas var senaste gången och då träffades vi här hos oss, allihopa. Männen var med och barnen. Fem barn har vi i gänget nu.
Ida hade precis kommit hem från Afrika och hade feber. Vi bäddade ner henne på soffan en stund. Gick ut i solen. Skogspromenad. Satt i solen med täckjackorna på. Pratade om tiden som gått sedan sist. Om allt vi missat. På kvällen bakade vi pizza. Byggde lego med barnen.
De längtar alltid tills ni ska komma, barnen. Pratar om er. - När Ida kommer ska vi hoppa studsmatta! För dem är ni roliga lek"tanter" som dyker upp då och då och överöser med uppmärksamhet, lek och kärlek. Det är så fint så att man får ont i hjärtat. Men det var inte så det var tänkt från början.
Vi skulle ha fem hus. I rad. Med gränsande trädgårdar. På landet skulle de ligga. Våra män skulle också vara bästa kompisar och vi skulle springa till varandra hela tiden. Våra barn skulle växa upp som syskon. Eventuellt skulle vi ha företag tillsammans. Nattklubb, café, lantbruk vad som helst.
Vi skulle vara nära, nära varandra och dela allt. Sorger och glädjeämnen. Nyfödda barn och bortgångna gamla. Alltid tillsammans, sa vi ju.
Det är nästan ett skrattretande faktum att vi nu bor i fem olika städer. Visby, Sundsvall, Uppsala, Stockholm, Göteborg. Ni blev storstadstjejer och jag, jag är den som blev kvar. Eller, den som återvände.
Till en blåsig jävla ö där ingen trygg famn fanns att landa i. Ingen att ringa mitt i natten när det var kris. Ingen att supa skallen i bitar med. Ingen att luta sig mot.
6 år har gått nu. Av väntan. Ibland har jag blivit arg på er. Anklagat er. Hur kunde ni bara lämna mig här? Hur tänker ni egentligen, ni vill väl komma hem?
Tillslut fick ni förklara för mig att ni faktiskt byggt upp era liv i de där städerna nu. Precis som jag, har ni hus och boenden och nya vänner och arbeten och andra betydelsefulla saker. Som håller er kvar. Dessutom finns det inga jobb på ön. Och husen är för dyra.
Jag fnyser. De flesta av er är utbildade. Lärare, bagare, stadsplanerare och kostekonomer behövs väl överallt? Liksom apotekare, ingenjörer och säljare. På Gotland kan man dessutom få ett hus på landet för långt mindre än en miljon och lägenheterna i Visby är väl i klass med valfri lägenhet i någon av de yttre förorterna till storstäderna. Skärp er för fan! Bryt upp, bryt upp den nya dagen gryr och så vidare!
Ni ler milt och frågar mig varför inte jag flyttar till er? Varför bryter inte jag upp? Varför vågar jag inte?
Och jag står svarslös. Muttrar buttert "men det är ju VÅR Ö! Vi skulle ju va här..".
Och nu är vi snart 30. Vi hörs av så ofta vi kan, planerar våra sammankomster och längtar halvt ihjäl oss.
Men om någon av er haft en jobbig vecka på jobbet så vet jag inte om det. Svajar någon relation får man oftast inte vet det förens efter en lång tid. Era tankar, idéer, glädjeämnen och irritationer delar ni med vänner mer fysiskt nära, liksom jag gör. Hårfärgningar, nya recept eller nya tankar kring barnuppfostran hör också till ämnen som vi inte längre delar.
För när vi ses är tiden knapp och bara det viktigaste hinner avhandlas. Kärleken och glädjen över att ses måste snabbt portioneras ut till var och en och dylika ämnen rationaliseras bort.
Det är min stora sorg i livet, att inte ha de äldsta vännerna nära. De som känt en sedan man låg i vaggan. De som älskar en oavsett. Jag kommer sakna er i hela mitt liv.