Som lite halvfreak på formel 1, trots att jag inget kan om motorer, följde jag förstås helgens VM-premiär så gott jag kunde. Jag har inte den tv-kanal där bilarna dånar fram så jag höll koll på diverse sajter.
Särskilt spännande är det i år eftersom en svensk tagit plats i den tyngsta klassen för första gången på 23 år.
Han kör för all del i ett team som inte verkar vidare vasst, men han ska bli kul att följa ändå. I premiären gick det inte så bra, Marcus Ericsson från Kumla tvingades bryta efter halva loppet.
Jag växte upp under Ronnie Peterson-eran och det har satt sina spår. När han omkom i samband med Monza Grand Prix 1978 sörjde ett helt svenskt folk. Jag också.
Än i dag, så många år senare, benämns han med respekt och anses av många vara ”den bäste föraren som aldrig vunnit VM”.
Den senaste svensk som körde formel 1 var Stefan ”Lill-Lövis” Johansson. Det var på 80-talet. Han körde 103 lopp och hamnade på prispallen vid 12 tillfällen.
Mycket racerbilar i spalten i dag tänker säkert många. Ja, många racerbilar är det.
Under sitt andra lopp i tungviktarstallet Ferrari 1985 var Lövis på väg mot seger i San Marino när han ett varv från mål tvingades bryta på grund att bensinstopp.
Vem vet vad som hade kunnat hända annars! Ja, så lite man vet.
Så här sade Lövis i en intervju med Dagens Nyheter, apropå det racet.
– Om jag vunnit det loppet, vem vet vad som hade hänt med min karriär. I allas liv finns en liten, liten händelse som ändrar saker för alltid.
Jag funderar på vilken händelse det är i mitt. En så hisnande tanke. I allas liv finns en liten, liten händelse som ändrar allt!
Att jag gick åt höger i det där gathörnet istället för vänster. Att jag dröjde en stund extra. Att jag verkligen svarade när telefonen ringde fast jag redan var halvvägs genom dörren. Små, små marginaler.
Jag vet inte mycket om film men i filmen ”Closing Doors”, med Gwyneth Paltrow i huvudrollen, spelas två liv upp parallellt. I det ena hann hon med den där tunnelbanevagnen, i det andra missade hon tåget med några sekunder. Se den, den är makalöst bra och ger också perspektiv på hur små detaljer som kan avgöra vilken som blir vår vardag.
Att min dåvarande sambos pappa i Västerås av en slump hittade den där annonsen om ett vikariat på Gotland och ringde och berättade det för mig när jag för en kort tid var arbetslös...sedan är resten historia. Jag blev kvar på ön, jag har en älskling vid min sida och vi har våra två barn.
Inbegripet alla små, små händelser som gjort att hon fanns där för mig då, förstås.
Det var i början av 90-talet. Då var Alain Prost och Ayrton Senna stjärnor. Ojoj, vilka kamper det var på asfalten då.