Somrarna är verkligen kränkningarnas tid. Varje år kommer en eller flera fastlänningar hit och kränker mig svårt. Kränker mig på ett sätt som helt enkelt aldrig händer mig i mitt vanliga liv.
Det handlar ofta om plats. En sommar var det en uppfart som blockerades, vilket resulterade i en nattlig, högljudd, utskällning. Vi har slagit upp tält på fel ställen och blivit hotade med vakthundar. Likadant i år. En kvinna som verkar ha utnämnt sig själv till drottning över campingen vi årligen besöker, tyckte att vi skulle flytta på vårt tält, innehållande två vuxna och fem barn, på grund av att hon hade ”sin stig” där.
I dessa situationer så KAN JAG INTE försvara mig. Jag fryser till is, står med darrande underläpp och låter dem trampa på mig. Och det beror inte på att jag totalt saknar självkänsla. Det beror på att det helt enkelt aldrig annars händer mig. I mitt vanliga liv som gotlänning sedan 33 år tillbaka så kränks jag inte på det här viset. För det ligger inte i gotlänningars natur att hålla på och skrika och gapa och skälla på varandra.
Ni kanske undrar hur vi kränker varandra här på Gotland? Hur vi bråkar? Jag skulle vilja påstå att det värsta man som gotlänning kan bli utsatt för är det att snacket börjar gå. På Gotland så känner de flesta varandra. Nej, missförstå mig inte nu. Så litet är det inte här att man kan stanna och småprata med nästan alla på stan. Men nästan alltid så har man gemensamma bekanta. Jag kan, med andra ord, småprata med nästan vem som helst på stan och inse att vi har minst en gemensam bekant. Och jag tror att det är just den grejen, som gör att vi helt enkelt väldigt sällan skriker på varandra här. Man vill inte att det ska börja pratas. Det är detta vi skyr, detta vi är rädda för. Så det som händer är helt enkelt oftast att vi kommer överens. Eller, så får man dåligt rykte. Och det är INTE ROLIGT att ha dåligt rykte på en så här liten och isolerad plats.
Vissa sommargotlänningar har snappat upp det där och är oerhört måna om att vara till lags. Andra skiter i det, kanske för att de inte insett konsekvensen ännu. För liksom det finns oändligt antal historier om sommarfolk som kränker gotlänningar, finns det otaliga berättelser om gotlänningar som satt i system att ”ge tillbaka”. Som hämnas tyst, i det fördolda.
För vi skriker inte här. Vi bankar inte på fönsterrutor klockan elva på kvällarna och skriker på våra medmänniskor att flytta sina bilar. Vi talar lågmält och vi kommer överens. Det är en hederssak att komma överens. En hederssak att inte bråka högljutt och göra stora affärer av saker och ting. Och bryter man hederskodex så står man ensam sedan. På en mycket liten och isolerad plats.