Konstigt ställe att förbereda julen på
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
California Institution for Women heter fängelset, CIW, och skälet till att jag köar är att jag ska in och träffa Annika Östberg, svenskan som har suttit fängslad i Kalifornien sedan våren 1981, livstidsdömd för mord. Fri blir hon förmodligen aldrig, men med ojämna mellanrum anför den svenska regeringen synnerliga humanitära skäl för att få Annika överförd till ett svenskt fängelse.
Hittills har denna begäran inte beviljats.
Med ojämna mellanrum tar den speciella, kaliforniska fängelsenämnden även upp Annikas fall till diskussion för att eventuellt tidsbestämma straffet som lyder 25 år till livstid. Nästa år är det dags igen. Senast var för tre år sedan.
Hittills har inte heller den diskussionen gett något resultat. I Kalifornien är livstids fängelse ett begrepp som ska förstås bokstavligt.
Jag skrev en bok om Annikas liv för närmare tio år sedan, Sorgfågel heter den, så jag känner Annika rätt väl. Jag har stått i kö utanför det här fängelset många gånger, senast var just för tre år sedan och det var sig alldeles likt även då. Doften av tiotusentals kor eftersom fängelset ligger mitt i vidsträckt mjölkbondeland. Anblicken av de sanslöst vackra Santa Ana-bergen som utgör gränsen till öknen. Flygplan i luften, eftersom det ligger ett sportflygfält strax intill. Låga tegelbyggnader innanför dubbla, höga stängsel med rullar av taggtråd på toppen. Vakttorn, tungt beväpnade vakter, gnisslande järngrindar, patrullerande polisbilar, gigantiska parkeringsplatser och en kur utanför vilken besökare väntar på att steg efter steg slussas in på den särskilda del av fängelseområdet dit besökare släpps in.
Ibland är det hett, ibland är det blåsigt, någon gång kan det regna. Tiden går. Man är på plats långt innan besökstiden börjar för att komma långt fram i kön, någon brukar skriva upp ens namn på en lista och hålla ordning.
Processen är omständlig, säkerheten rigorös, övervakningen noggrann, reglerna många. Bråttom är det aldrig. Hanteringen vid grinden tar den tid den tar. Otålighet lönar sig inte, ett besök är att betrakta som en ynnest och den som inte uppför sig tillräckligt väluppfostrat får helt enkelt inte komma in. Då förlorar den intagne sitt efterlängtade besök.
Som besökare får jag ta in en genomskinlig necessär eller plastpåse i vilken jag lägger nycklar och pass. Ingenting annat. Jo, förresten, i plastpåsen kan jag också lägga ett antal dollarsedlar, för inne på besöksområdet finns automater med smörgåsar, godis, pizzabitar och frukt. Dessa varor kan jag köpa och bjuda Annika på, men vare sig hon eller andra intagna är tillåtna att röra vid pengar.
Vakterna på ett kaliforniskt fängelse är inte att leka med, så tappar jag ett mynt på golvet är det alltså jag själv eller någon annan besökare som plockar upp det. Fängelsets regler är till för att åtlydas, tro absolut inget annat. Att avbryta ett besök är det lättaste som finns.
Låter det här som ett ganska förskräckligt sätt att fira lördagen före jul?
Det är det inte. Det märkliga är att när man väl har blivit godkänd och insläppt, har man som besökare liksom hunnit bli del av systemet. Ingenting i livet har förberett mig för så många beväpnade vakter och så många lås, men det är märkligt vad man lär sig fort. Sista spärren är en låst dörr med glasfönster genom vilket man ser in i det väldiga besöksrummet. I ett visst givet ögonblick släpps Annika in i det rummet genom en dörr i bortersta hörnet, och när hon har gått ända fram till mitt glasfönster, klickar det till i dörren och så kommer även jag in.
Sedan är det bara att börja umgås. Runt omkring, ute och inne, sitter hela familjer med barn i olika åldrar, de spelar kort eller ägnar sig åt något sällskapsspel. Det är som att de leker normalt vardagsrumsliv. Atmosfären är hjärtlig, tonen vänlig och sitter man inomhus kan det faktiskt vara svårt att göra sig hörd eftersom rummet är ekande stort och stämningen hög. Antalet kramar är reglerat och kyssar är helt förbjudna, men folk sitter vänskapligt nära varandra och håller ihop familjevis.
Annika brukar ta en hamburgare, och så gillar hon pepsicola. Och gärna en glass, eller popcorn, man kör dem i micron som står intill automaterna. Förr rökte hon mycket, men sedan några år är all rökning förbjuden i kaliforniska fängelser, både ute och inne.
Så att årets jul blir kalifornisk har med utflyttade barn och barnbarn att göra, men självklart har jag kört någon timme österut från Los Angeles och ställt mig i kö. Det är alltid lika deprimerande att stå i den där kön, alltid lika givande att tala om livet med Annika i några timmar, alltid lika sorgset att lämna henne. Ännu en gång.
Varje gång jag är där, tänker jag att det här är sista gången. Inte för att jag tror att Annika blir fri, det blir hon förmodligen aldrig. Men därför att hon är svensk medborgare och vill hem.