Konsten att vara gotlänning på riktigt
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I alla fall är detta vad han säger. Han är lagd åt att retas, så säker kan man kan inte vara. Men jag tänkte på det här med att vara riktig gotlänning eller ej i onsdags, när jag for till Slite i strilande regn och annat härligt höstrusk för att vara med och tala om den gotländska framtiden. Själva tillhörigheten tycks mig vara ovanligt viktig på Gotland. Samtal mellan öbor hamnar ofta i hur mycket eller hur lite det känns som att man hör till. Eller tillåts höra till.
Johan Hellström på Furillen talade om skillnaden mellan "gute" och "gotlänning". Där lärde jag mig ytterligare en skiljelinje. Kommunalrådet Eva Nypelius menade - på gotländsk dialekt - att gotlänning är den som bor på Gotland. Punkt. Arkitekten Erik Berg på Fårö, mannen bakom Gutehus, tyckte att han som danskfödd borde räknas som gotlänning av historiska skäl och Mats Björk, som talade om föreningen Loket i Burgsvik talade också om att han inte var gotlänning men kände sig som en.
Så där håller det på. Det är därför det tycks mig att det är noga med ursprunget på Gotland. Den som inte talar rätt grips liksom av en längtan att höra till. På riktigt. Så det hörs.
Förmodligen är det för att Gotland är en ö, gränsen till omvärlden blir så oerhört påtaglig när den består av vatten. Under åren på Österlen hörde jag ständigt diskussioner om Var Den Verkliga Gränsen Till Övriga Skåne Egentligen Gick, men på Gotland finns ju både tydliga sockengränser och hav runtom.
Då får man diskutera gränser på något annat sätt. Vem som är Riktig Gotlänning till exempel. För de flesta människor gillar gränser. Antingen vill de hålla på var gränsen går eller också vill de överträda dem.
På vägen till Slite var det halvmörkt och novembersurt och jag tittade ut i blötan och bestämde mig för att det bästa med det gotländska vädret är de ständiga skiftningarna. Själv skulle jag förmodligen avlida av leda i trakter där man vaknade varje morgon och visste att solen sken.
Eller att den aldrig gick upp. Huvvaligen, som min norrländska mamma brukade säga.
Utanför husen på vägen mot Slite och den absolut fullsatta lokalen som heter Kupan låg prydliga, gigantiska vedtravar. Somliga såg ut som medeltida kastaler, släta och runda. Jag funderade på om det möjligen finns kortare kurser i att trava sådär tätt och prydligt, eller om jag ska stapla mer på mitt eget vis, hipp som happ. Nu när det snart ska bli kakelugn i nybygget börjar jag intressera mig för ved. Jag tänker mig att det är aningen lättare för en stockholmare som jag att stapla gotländsk ved än gotländsk sten.
Ved tillhör hur som helst nutiden och är en viktig del av framtiden. Det trodde väl ingen för trettio år sedan, men i dag är det rent nervöst att se hela radhusområden som saknar skorsten.
Gammalt är i vår tid allt oftare det som känns riktigt nytt, kompostering och småskaligt till exempel. Därför slog det mig under tretimmarsseminariet om den gotländska visionen om framtiden, att ön skulle ha glädje av att anamma det amerikanska uttrycket "old is the new young".
Femtiofemplussare med jobbet i datorn är en stor folkgrupp och en billig sort, kommunalekonomiskt sett. Inget behov av barnomsorg eller skolor, långt kvar till vårdbehov, som regel självgående, icke särskilt våldsamma i humöret samt benägna till konsumtion av det mesta som kan köpas för pengar.
Det är förstås synnerligen normalt för ungdomar att lämna ön eller högskolan i en känsla av att världen är större än så. Det är lika normalt som att de ett antal år senare döper om den gotländska begränsningen till "trivsel", "bra för barnen" och "lugn och ro" och vill "hem".
Jag tror generellt sett mindre på ord som "locka hit" och "hålla kvar" än på ord som "hälsa välkommen". Men det är ju så olika. Dessutom tror jag på mitt cyniska fastlandsvis att det finns ett antal öpendlare som mycket väl skulle kunna tänka sig att vara skrivna på Gotland, men bara om den kommunala skattesatsen var lägre än i Stockholm.
På vägen tillbaka från Slite var det korpsvart och genomblött. Jag såg inget utom billyktor och det kändes ruggigt skönt att inte behöva vara ute och leta små pinnar i skogen, sådär som folk fick göra förr. Såvida de inte hade prydliga travar att ta av när de kom hem efter att ha diskuterat den svårfångade framtiden.
På flygplatsen var det ljust och varmt. Jag langade fram utskriften av bokningen och började gräva efter körkortet för att visa legitimation.
Jag grävde och grävde. Vid en viss given punkt hamnar vi kvinnor i ett läge när vi ständigt står och gräver i våra väskor på ett sätt som vi aldrig behövde göra i livets tidigare skeden. Jag fattar inte varför. Väskan är densamma, jag är densamma, men grävandet är nytt.
Till slut hittar jag min legitimation och föser småsvettig över den till gotländskan bakom disken.
- Bäst att jag tittar på den, säger hon vänligt, nu när du hade ett sådant jobb med att få fram den. Men annars behövs den inte, du bor väl här?