Kommer jag minnas rean innan den tar slut?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Butikerna kan knappast sälja undan för mindre än de själva gav en gång i tiden. Det var tydligen inte så mycket.
Så jag kan inte bestämma mig. Ska jag gå in i sådana affärer och känna mig totalblåst vid anblicken av allt nystruket, nylevererat som är märkt "inte rea"? Eller ska jag gå in i sådana affärer, rycka åt mig en skrynkla från reagalgen och anse att jag har gjort Ett Fynd?
I skrivande stund är det min absoluta favoritaffär i Gamla Stan som slår upp dörrarna och skriker "upp till 80 procent!!"
Först börjar jag hysteriskt snöra på mig skorna för att springa dit det fortaste jag kan, men sedan snör jag av mig dem igen, för jag vet ju hur det blir. När jag väl anländer, för det är alltid nåt som kommer emellan, är det bara skrynkel kvar. Detta skrynkel hänger dessutom och skäms i ett särskilt hörn för sig självt och ser liksom obestämtskrynkligt ut. Som om någon sagt att ska vi kunna sälja den där smörjan ens till någon senkommen lena får vi nog gå ner i pris. Rejält.
Och sådana saker vill jag ju inte ha, så snart står jag mitt uppe i hyllorna för "vårnytt", fastän jag mycket väl vet att det är februari och kan bli snöstorm vilken timme som helst. Eller blåst och hällregn kanske snarare, oppepå vintergäck och snödroppar och någon skärblommig sak som gör misstaget att snart vilja slå ut, kraken, eftersom även klimatet håller på att reas ut.
Och på det nystrukna, vårnya har satts skyhöga priser. Förstås. Hur ska man annars kunna locka med 70 procent nedsättning om ett halvår?
Så där håller det på. Vet jag väl. I alla fall får det bli en stillsam sväng när de verkliga reagalningarna har fått sitt.
Häromkvällen hamnade jag på en föreläsning om varför man minns och hur man glömmer. Det är något härligt skolaktigt gammaldags med att sitta i ett jättefult och jättebrunt rum med jättehemsk korkoplast och stirra mot en kateder där någon som kan mer än man själv berättar något, och jag minns precis varför jag gick dit.
Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över det här med att jag målmedvetet går till köket och blir stående som ett absolut tomrum.
Vad gör jag här? Varför gick jag hit? Varför hade jag så bråttom? Vart ska jag härnäst?
Såvitt jag minns har jag alltid gjort på det viset, förvandlats till tre-sekunders-zombie och sedan öppnas en liten adventslucka och så plockar jag upp kopplet från golvet, som om inget har hänt. Men även det blir säkert värre med åren.
På främsta raden satt någon som jag tror att jag kände när jag gick på Journalisthögskolan. Kerstin hette hon. Tror jag. Ingen aning om efternamnet, om det nu var hon, men visst kom hon från Värmland?
Minnet väljer vad det vill komma ihåg, och det får man vara tacksam för, fast det hade ju varit kul att säga hej. Om det var hon, vill säga. Men docenten i psykologi som föreläste sa, att sett ur minnesperspektiv så börjar åldrandet vid trettio. Underbart. Jag blir alldeles lycklig när jag tänker på hur otroligt mycket jag har hunnit glömma.
Hårdast fast i hjärnvindlingarna sitter allt det där som man tyckte var svårt till att börja med, som sedan gick automatiskt. Gå. Simma. Cykla. Spela Chopins etyder eller kunna multiplikationstabellen utantill.
Lösast sitter det där telefonnumret som man nyss läste i katalogen och sedan var det nån som sa nåt och då måste man irriterande nog börja om. Och vore det inte för att man mindes alldeles väldigt speciella händelser som är alldeles tydligt knutna till enbart ens eget liv, både i tid och rum, en eller annan smekning eller så, vore tillvaron torftig.
Sedan vart jag bjuden till en god vän och det var en sån där middag dit det bjuds en person som har något att berätta. Den som kom visade sig vara Micael Bindefeld, han som ordnar den sortens evenemang i Stockholm som medierna rapporterar från utan att bry sig om att de bjuder på gratis reklam, och han är smått berömd för sina fantasifulla inbjudningskort. De är så speciella att Postmuseum just nu har gjort en utställning av dem och ett av dem, från 2001, anser jag vara särskilt minnesvärt, eftersom jag minns känslan när jag satt på redaktionen och öppnade det.
När något vitt, pulverliknande rasade ut ur kuvertet.
Minns ni hysterin som rådde efter elfte september? Minns ni att det påstods skickas mjältbrandsbakterier per post eller om det nu var virus?
Knappt var Bindefelds inspirerade inbjudningskuvert öppnade, laddade med äkta sand som skulle få en associera till Robinson-ön och soliga stränder, så var löpsedlarna uppe. Det såg ju absolut ut som mjältbrand, eller hur? Whooooooaaaa!!
Hur som helst var det väl inte särskilt elegant av mig att påminna gästen Micael Bindefeld om just den inbjudan, så många andra fina som han har sänt ut. Men han kom onekligen ihåg det.