16 september
Varför sitter jag på ett hotellrum i Nynäshamn? Jag skulle ju varit hemma i Burgsvik för sju timmar sedan.
Så det kan bli.
Jag är ute på en resa. Eller rättare sagt, på väg hem. En resa som jag sett fram emot hela sommaren och som kanske ska resultera i ett antal sidor i en ny roman. Seb och jag... ja, Seb det är huvudpersonen i förra romanen, Sista dansen, så egentligen är det han som gör den här resan.
Han reser nu runt och letar efter något, jag vet inte riktigt vad. Kärleken kanske? Eller vill han bara komma hemifrån för att få en smula lugn och ro? Få livet att fungera så att hans dotter Felicia slipper oroa sig över att han hamnar på psyket en gång till. Själv trivdes han ganska bra där, även om han vid ett tillfälle försökte ta livet av sig med en sopborste.
Krångligt? Inte alls, inte i Sebs värld.
Egentligen skulle det här varit en motorcykelresa, men min Royal Enfield står på verkstad med körförbud. Så det blev bil. Inte alls samma sak, men vad gör man.
Bilens larm sätter igång just som färjan lämnar kajen i Visby och på något vis får min tjutande bil ytterligare fem-sex närstående bilar att sätta igång och blinka och föra oväsen. Förmodligen har Seb fingrat på tändnyckelns fjärrkontroll. Eller något.
Resan till Sågmyra i Dalarna går i sakta mak på glest trafikerade småvägar genom det så smått påbörjade höstlandskapet.
Jag älskar det här sättet att resa. Mitt stressade jag får äntligen lite ro och jag anar inte att så här kommer det inte att fortsätta så värst länge till.
Sågmyra. Ett litet idyllisk samhälle nordväst om Falun. Här fanns en gång Skandinaviens största yllefabrik och affär, post, taxi, fotbollslag och järnvägsstation. Fanns alltså, men inte längre. I dag finns Godis-Britta med lösgodis, presentartiklar och kvällstidningar, Sågmyra Mat Cafe & Rum, där Seb och jag bor, en loppisaffär, två outletbutiker och en antikhandel. Och nitton (19) dagliga bussförbindelser till Falun!
Anslagstavlan mitt i byn berättar om Stickcafét med fem träffar i höst. Gräsklippning utföres: ”Har du svårt att röra dig, upptagen eller bara lat?”. Mört till salu.
Här stannar vi i två dagar. Jag njuter, fotograferar, pratar med folk, plockar elva liter lingon och en halv kasse gul trumpetsvamp. Seb däremot tycker det är skittråkigt. Det är inte i Sågmyra han vill bosätta sig i nästa bok. Never! Men har han något val?
Kaos.
Torsdag kväll. Köar till färjan i Nynäshamn och får veta att jag bokat plats kvällen innan. Pengarna jag betalat får jag inte tillbaka. Färjan fullsatt. Köper ny biljett till dagen därpå och jag tvingas ta in på hotell à 900 kronor. Träffar där Leif Eiranson, fotbollstränare i FC Gute. Han och hans son Arvid kommer heller inte med färjan, trots att de har bokad biljett! Vi klämmer några öl i baren och pratar fotboll.
Morgonen därpå. Hittar inte bilnyckeln. Vänder upp och ner på allt, engagerar portier och övriga gäster, men ingen nyckel! Jag är genomvåt av svett och försöker mentalt ställa in mig på ytterligare ett dygn à 900 kronor.
Då kommer Leif Eiranson gående. Han påminner sig att han sett en nyckel, som han inte riktigt känner igen inne på sitt rum. Min bilnyckel!
När jag kört ombord och har lämnat bilen hör jag ett billarm tjuta.
Jag anar.
Jävla Seb!