Så där är det i Rom också. För några år sedan satt jag och skrev någon månad i den stan, och när bokstäverna sinade gjorde jag som jag brukar, tog en promenad. Rätt ut på gatan, till vänster eller till höger spelade ingen roll. Överallt och omedelbart hamnade jag i en kolossal och mycket påtaglig tidsröra. Romarrike och fascistperiod, allt sammanvispat med mobilmaster och drottning Kristina. Ruiner, sotiga bagerier som doftade fantastiskt och brunnar där folk fortfarande hämtade vatten. Plus hur många vespor som helst.
Att lämningarna från andra perioder inte städas bort utan får fortleva eller vittra ifred är tilltalande. Allt hänger ihop samtidigt som allt kommer och går. Så är det här på Gotland också och det gillar jag, högt och rent. Liv pågår, men det förflutna utgör fast mark att stå på. Eller att höja blicken mot och förundras över.
Ingenting i Stockholms innerstad är sorgligare än den ynkliga plaketten i kanten av rondellfontänen vid Kulturhuset, den där studenter och fotbollsfans brukar bada. "Här låg Sergels ateljé" står det. Ungefär.
Som om ateljén hade upplösts av sig själv. Som om inte någon skogstokig makthavare hade pekat på ateljén och sagt riv ner den! Som om det inte borde ha varit alldeles självklart att fixa en sväng runt Sergels 1700-talsateljé, eftersom den självklart skulle stå kvar!
Runt Bottarvegården nere i Vamlingbo går vägen i en väldig sväng. Himla tvär kurva. Det är så att luggen på det nylagda agtaket alldeles sveper en i ögonen medan man rattar runt ladväggen, och det ska man vara glad för. Samtidens sjuka är brådska, inte långsamhet, och den som kör av vägen vid Bottarve har förstås kört för fort.
Helt enkelt. Det är inte Bottarves fel.
Jag var där och drack kaffe på Mors Dag. Sju sorters hembakta kakor och påtår i kopp med guldkant verkade helt rätt en dag när bild på första barnbarnet anlände per mobil. Lillflickan firade morsan iförd sitt livs första klänning, rutig var den, och där satt jag i ett hus där kaffet koktes på öppen eld och hälldes i silverkanna. Generationerna vävdes ihop medan jag tuggade urläckra gorån.
När hon med rutig klänning har vuxit till sig, ska jag bjuda henne på barnbarnskalas på Bottarvegården. Hon och jag ska sitta i salen med våra kakfulla assietter, såvida vi inte hellre sitter under blommande äppelträd, och sedan ska vi klappa lamm. Om de inte springer sin väg, förstås.
Men det är långt dit. Den rutiga klänningen är mycket liten. Innan den är urvuxen ska jag gå på bakkurs. Jag har bakat i hela mitt liv, men bak i vedeldad stenugn återstår och jag har redan anmält mig till bakdagarna på Bottarve. Tiden finns bara så länge man är i den och det är bäst att passa på.
Och det anlände ett mail från någon på norra Gotland, tack, tack, som undrade om jag hade missat att norra Gotland finns?
Svaret är att ja, det har jag. Helt och hållet.
Jag är absolut upptagen med att upptäcka södra, och då talar jag om en liten, liten del av Sudret, obetydligt större än ytan som täcks av en rutig klänning.
Det räcker fullständigt.
Särskilt om man bokstavligen gräver där man står, för då kan vad som helst hända. Kamrat Marita och jag tillbringade lång stund runt platsen i Sundre där den senaste av åttahundra silverskatter låg. Arkeologen Leif Zerpe pekade bland jordlagren, och själv höll han sig visligen till vad han hittills såg och visste. Tre och ett halvt kilo arabiska silvermynt från sisådär åttahundratal, ett antal stenar som ligger tillräckligt regelbundet för att antyda närvaro av människohand och hur många ivrigt skottande rabbisar som helst. Men jag simmade iväg bland seklen, och såg för mig hur någon vikingadräng på husbondens order pilade iväg över fälten för att snabbt gräva ner säcken full med silver innanvad?
Sedan gick tiden, sådär som tid har för sed. Där låg silvret. Ända tills i höstas när bröderna Edvin och Arvid var ute i markerna och rensade sly.
Hunden försvann. Hon är mer intresserad av kaniner än av silver, eftersom hon är hund. Själv stirrade jag ner i sandjorden mellan utgrävningsplatsens utspända snören och försökte förstå. Ingen GPS, inget sjökort, inte ens en gammal kartbok. Men man sätter sig i båten, vinkar adjöss till Hoburgen och börjar ro. För nu ska man åka till Arabien och sälja bivax i utbyte mot tunna silvermynt med konstiga tecken på.
Vad är charterresorna mot detta? Nada, som de säger på Mallorca. Inget.
Marita sa att jag måste lära mig att känna igen kajp. Det måste man kunna på Gotland, sa hon. Så nu har jag några stänglar som hon plockade åt mig, och jag tänker mig att de kan passa att koka i grädde och buljong. Kanske en skvätt vitt vin. Sedan drar jag igång den elektriska stavmixern och gör soppan slät, och serverar med en bit bröd bakat i stenugn på Bottarve.
Historiens vingslag kommer dåna och brusa runt öronen på dem som äter.