Klaustrofobi och sjalett

Gotland2010-10-19 04:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Äntligen har de sluppit ut ur det mörka, heta helvetet, de chilenska gruvarbetarna. Men först efter en sista prövning, klaustrofobikerns mardröm, färden i den trånga kapseln upp till markytan.
Det är nog många med anlag för cellskräck som skänkt tankar av rysningar och medkännande till de stackars instängda där nere i gruvschaktet drygt sex hundra meter under jorden.
Hett och mörkt som sagt, men värst av allt, ingen möjlighet att komma ut. Hur reagerar man? Blir man inåtvänd och apatisk eller visar sig andra oväntade sidor hos en själv? Blir man i stället lugn, samlad och ett stöd för olycksbröderna?
Här fanns möjligheten att utforska utgångspunkten. Känn dig själv, som Sokrates sa.
Min egen klaustrofobi har vid närmare eftertanke gått i vågor. En gång i världen var det inga problem att gå in i Lummelundagrottan, och när den knökfulla hissen fastnade på väg upp till femtonde våningen var det inte jag som fick panik.
Men nu, tunnelbanan är den ständiga utmaningen med nerverna på helspänn varje gång tåget saktar ner farten inne i tunneln. Och tänk om strömmen går. Det inträffar ju strömavbrott då och då så varför inte när jag är där.
En kvinna berättar att hon försöker meditera eller läsa om paniken börjar komma krypande. Det aktuella terrorhotet har inte gjort saken lättare .

En annan vägrade att ta hissen i Eiffeltornet i Paris, hon skulle bryta ihop, trodde hon.
Fästmannen, utbildad psykolog, sa lugnt:
- Tja, folk tror kanske att du är galen, so what?
Har glömt om argumentet bet på henne. Men hjälp finns att få med olika metoder. En är att envist utsätta sig för obehaget i fråga, så försvinner det efter hand.
Denna typ av “exponeringsbehandling" har jag tagit fasta på såsom varande en av de fyra procent som mer eller mindre lider av klaustrofobi.
Tunnelbanan ingår i terapin men också hissåkning, alltsammans nästan nödvändigt i storstadens vardagsliv.
- Jag vet ingen annan som råkar ut för så mycket konstigheter i hissar, påstår en närstående.
Men det är ju klart att mindre neurotiska typer inte närmare tänker på att dörrar står och fladdrar utan att öppna sig, att alla knappar plötsligt signalerar illrött, eller att maskineriet börjar låta på ett nytt sätt.

Allra värst är de nya hissarna med säkerhetsdörrar, ett slags kompakta innerdörrar som slår igen som hajkäftar och lämnar noll utsikt.
Nej, de minst fasaväckande ska vara stora, utrustade med speglar och soffor samt ha direkttelefon till jourreparatör.
Dessa arrangemang skulle åtminstone underlätta klaustrofobikerns modiga kamp mot skräcken. I avsaknad av val ser jag den rymliga hissen avsedd för bårtransporter som en lotterivinst. Den andra i huset är mera av chilenskt miniformat.

Det börjar bli kallt och dags för huvudbonader. Eftersom jag tycker att stickad luva är att överdriva än så länge får det bli en sidensjalett knuten i nacken, så som man hade på femtiotalet.
Det ansågs chic, men risken nu är väl att Jimmie tittar ogillande på en. Man kan inte vara nog försiktig.
Läs mer om