Alla talar om vädret och många säger kloka saker. Som att den här extrema värmen och torkan är en väckarklocka som manar till eftertanke. ”Så här kan det inte fortsätta, vi måste tänka om och förändra vårt sätt att leva innan katastrofen är ett faktum!”
Men snart är rekordsommaren över. Höst, lite vinter, vår och en ny sommar. Förmodligen en helt vanlig sommar med normala temperaturer, dagar med skitväder, ökat antal turistresor till värmen söder ut, inställda grillkvällar på grund av regn...
Rekordsommaren 2018 är glömd och vi har inte förändrat någon livsstil. Miljöpartiet, om de fortfarande finns kvar, fortsätter sin omöjliga kamp mot regerande majoritet och folkmassan, du och jag, som vill leva precis som vanligt. Vi har redan förträngt våra kloka tankar.
Sommaren 2018? Det var väl den sommaren Sverige gick till kvartsfinal vid fotbolls-VM i Ryssland?
När jag sent på kvällen badar i tjugofemgradigt vatten nere i hamnen, tycker jag att vattnet känns saltare mot läpparna än tidigare. Salt havsvatten, det är ju positivt. Men hur kan det vara möjligt? I morgontidningen läser jag att så här syrefattigt har vattnet i Östersjön inte varit på 1 500 år. Och alla alger? Men det kanske inte hänger ihop med salthalten? Jag simmar ner mot sandbottnen och riktigt känner efter.
Ja, det smakar salt!
Val om drygt en månad och jag vet vem jag inte kommer att rösta på. Inte på militärmupparnas vänner i regeringen, som glatt satsar miljarder, miljarder på vapen i stället för på välfärd och vardaglig trygghet. Inte på de som fortfarande gör allt för att skicka tillbaka flyktingar till död eller, i bästa fall, en omöjlig framtid. Inte på de som vill privatisera allt. Inte på de som hela tiden gör de riktigt rika rikare på bekostnad av de fattiga. Inte på de som inbillar sig att jordens resurser är oändliga.
Finns det då något parti kvar att rösta på? Ja... kanske.
Jag ringer min varpakompis, alternativodlaren och fårfarmaren i Bäl.
- I Burgsvik fick vi 88 millimeter regn i veckan. Hur mycket fick ni?
- Inte en droppe!
I tre kommuner – Avesta, Kiruna och Hallstahammar – är lokaltrafiken gratis. I Avesta har bussresandet ökat med 80 procent, vilket motsvarar 100 000 bilresor per år eller 40 ton koldioxidutsläpp.
I Kiruna ökade bussåkandet med över 200 procent procent när biljettkostnaden slopades 2011.
I Kristinehamn avskaffades biljettavgifterna 1997. Då ökade bussåkandet med 100 procent i tätorten men bara med 8 procent på landsbygden.
Varför inte gratis åkande även på Gotland?
För ett antal år sedan satsade jag en del pengar på miljöfonder. Miljön var framtiden.
Första halvåret i år har satsningen äntligen gett resultat.
15:77 i vinst!
Och snart är den här. Min bästa tid.
Höst.