Kärlek är inte svårare eller enklare än så
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hon levde, har jag förstått, i helbild och halvbild, sekvens för sekvens. Hon har sett filmer som jag aldrig hört talas om och de jag faktiskt har hört talas om skulle jag sällan få för mig att se.
MITT FÖRHÅLLANDE till filmkonsten är sparsamt. Jag har aldrig varit någon flitig video-hyrare och inte sprungit särskilt mycket på bio.
Är ärligt talat en rätt otålig filmtittare. De gånger jag numera ser en film på dvd snabbspolar jag ofta långa partier, har inte ro att vänta.
Det är märkligt, för i andra sammanhang har jag inget emot det långsamma, de skeenden som också har plats för reflektion och fundering.
DET ÄR INGENTING som krånglat till vår samvaro hemma, våra filmiska bakgrunder. Det är i själva verket evigheter sedan vi såg en film tillsammans. År, alltså. Många år. Fem, kanske. Sex. Rent av sju.
Jag kan heller inte säga att jag saknar det. Det är ju så; vissa saker har man i sig, andra inte. Jag skulle bli galen om jag inte fick lyssna på musik eller läsa böcker, men filmerna kan jag vara utan utan att det gör nåt.
MEN DETTA HINDRAR förstås inte att jag sett film som stannat kvar. Flera stycken. Sällan tunga dramer dock, utan mer sånt som säkert anses som lättviktigt.
Hon jag bor med cyklade till Sudersandsbion från stugan på Fårö härom sommaren för att se Bergmans "Skammen" och kom tillbaka som ett svart hål.
- Här går man på bio för en gångs skull och så är det bara ångest och död! kved hon.
Själv skulle jag aldrig ens ta den risken.
NÄR JAG SÅG "När Harry träffade Sally" första gången - för det är utan tvekan den film jag sett flest gånger - gick de höstiga och vintriga New York-vandringarna som Billy Crystal och Meg Ryan gör rakt in i hjärtat.
Jag känner att jag skulle kunna vara han.
Jag har aldrig varit i New York men filmen tar mig dit, tror jag. Däremot har jag gått andra gator med någon jag tycker om om hösten, när det ryker om andedräkten och luften är hög och löven gula, och det stora i kärleken blir inte mindre stort än så.
"När Harry träffade Sally" är mest berömd för Meg Ryans fejkorgasm i en snabbmatsrestaurang men hela filmen har en ton som i min värld klingar med hjärtats klang.
Det är två människor som dras till varandra fast de försöker stå emot, men som till slut inte rår på den rent av magnetiska kraften.
Kärlek är inte svårare, eller enklare, än så.
* * *
Förra veckan skrev jag om en låt, nästa vecka om en bok.