Det går inte att kämpa emot längre, det är dags att se sanningen i vitögat, jag har blivit skumögd. Ålderssynt.
Jag har verkligen försökt förneka det i det längsta men häromdagen kom jag till en vändpunkt. Det var såhär, Hemmansägaren och jag åker upp till Havdhem för att handla. Vi möter en röd bil i Libbenarve kvior och det är någon som vinkar jättemycket till mig i den mötande bilen. Jag kan inte riktigt påminna mig att jag känner någon med en sådan bil men vinkar ändå artigt tillbaka. När jag frågar Hemmansägaren vem det var så säger han:
– Ingen aning!
– Men de vinkade ju till oss?
– Vinkade? Det var ju en stor golden retriever i baksätet som viftade på svansen!
När jag är i stan så brukar jag gå och titta på läsglasögon. Jag läser ju hela dagarna i skolan och nu har det gått så långt att jag måste välja bort texter med för liten stil och så måste jag helst sitta vid ett fönster och läsa och det ser ju lite konstigt ut tycker eleverna. Men det verkar inte finnas några glasögon som passar mig. Det är något med min fysionomi som inte stämmer. Öronen sitter väldigt högt upp i förhållande till näsan så bågarna får en mycket konstig vinkel. Till och med dottern som brukar ha hög fördragsamhet med mig säger:
– Nej mamma, det där funkar inte!
Nu har det gått så långt att jag, i smyg, börjat studera andra människor, om det finns fler som också har öronen uppe på huvudet. Jag har inte träffat på någon än.
Egentligen är det där trams. Jag tror min rädsla för glasögon sitter mycket djupare än så. När jag var liten var jag väldigt skelögd. Det är jag ännu men det är ingenting jag lider av, det är bara alla andras bekymmer. Som barn skulle mitt skelande öga tränas upp och det gjorde man genom att sätta för ett plåster, en lapp för ögat. Och så ett par rejält fula glasögon på det, på den tiden fanns det inga söta barnglasögon precis. Det var jobbigt att ha lapp. Alla vuxna frågade hela tiden vad jag gjort med ögat. Alla barn retade mig hela tiden och sa elaka saker som banditen, piraten, glasögonormen. Och mina föräldrar tjatade hela tiden:
– Snälla Mien, börja inte att gråta nu!
För tårarna gjorde att klistret på lappen lossnade och så var man tvungen att sätta på en ny. Värst var kanske att den gängse uppfattningen på den tiden var att skelögdhet bröt ut på grund av att man var avundsjuk, det teaterviskades:
– Det är sååå vanligt att barn börjar skela när de får syskon!
Så jag trodde att jag var ett dåligt barn som var avundsjuk på mina småsystrar och som straff fick jag ha lapp. Sedan började yngsta syrran också skela och fick lapp så då sprack den teorin.
Nej, det gäller att gå vidare. Nu funderar jag på att skaffa pincené, glasögon utan skalmar som sitter direkt på näsan, sådana som Joakim von Anka och Gustaf Fröding har på bilder. Oppfinnar-Jocke också. Undrar om dottern kommer att tycka att det är okej.