Jag har blivit så kristlig på senare tid! Kanske är det åldern, men allra troligast är det verksamheten Klapp och klang som gjort mig till en Jesu vän.
Jag har varit så ARG på kyrkan ända sedan ungdomen och det beror helt enkelt på att jag ansett att kyrkan i väldigt hög grad utger sig för att vara något ( till exempel en trygg, accepterande och inkluderande verksamhet) men hela tiden brister i att leva upp till det. Jag gick ur kyrkan vid 20, gifte mig borgerligt, döpte inte mina barn. Kyrkan på ön har en hel del verksamheter för föräldrar med småbarn, till exempel då klapp och klang. Med mina första barn vägrade jag principfast att sätta min fot i där, förutom en gång som jag knapp minns på grund av att jag var så upprörd över att Jesus nämndes i några sånger. DU SA JU ATT MAN INTE MÅSTE SJUNGA OM JESUS, anklagade jag sedan min vän som släpat med mig.
Men nu har det vänt! Återigen medsläpad av en vän, lyckades jag fastna för Klapp och klang och trallar nu glatt dit varje vecka, trots att det är ganska långt att gå och att jag inte riktigt gillar motion. Det är något med stämningen där, så mild och lugn och de representanter för kyrkan som finns på plats gör sannerligen ett bra jobb får jag säga. Sorken älskar det han också. Hänförd av gitarrens plingande sitter han där, ivrigt dreglande och diggar med i sångerna som numera har blivit välbekanta. Och i hans och alla de andra bebisarnas glädje så händer något med mig. Jag blir mild som ett Kristi lamm. Och vips har det blivit så att vi stannar kvar till elva när den avslutande lilla miniandakten hålls där både Gud och Jesus nämns! Här om veckan var det nära att vi gick på en kvällsaktivitet ordnad av samma kyrka där jag antar att Gud och Jesus i allra högsta grad är närvarande. Nu gick vi inte den gången, men det är helt klart bara en tidsfråga.
Jag känner att med mig och kyrkan är det lite så som i de allra flesta relationer: man tar och man ger. Man ställer upp för varann och försöker sitt bästa liksom. Man anstränger sig lite. Så nu har jag gått på Klapp och klang och så smått funderat på att återansöka om medlemskap. Kanske ska jag till och med gå på någon kvällsaktivitet. Dessa är STORA STEG skulle jag vilja säga. Och hittills har det funkat fint.
Men så kommer sveket. Kyrkan återanställer en vuxen man som haft sexuellt umgänge med småflickor som dessutom varit i beroendeställning under honom. Och jag drar genast tillbaka min utsträckta hand. Tyvärr alltså. Men det blir nog ingen kvällsaktivitet.
Kanske är det dags att kyrkan slutar utge sig för att vara något som de inte är. Det här med Gud till exempel. Hade Gud verkligen återanställt en sådan präst? Kanske är det dags att droppa Gud och satsa på något annat.