I dag tar hon kanske ytterligare en medalj i Sotji, Charlotte Kalla. 30 kilometer. Varför inte ytterligare ett guld. Det vore fantastiskt, medalj på alla sina fyra distanser.
Som vanligt, som alltid!, sitter jag i soffan när det är längdåkning på tv.
Ända från höstens första stadssprintlopp i Düsseldorf till de sista solvallatävlingarna i Holmenkollen, från första sändningssekund till den sista, i den mån jag har möjlighet.
Så det känns som även jag fått lite belöning under dessa olympiska spel för flera års support i soffan.
för en veckan sedan slog damlaget till med stafettguld efter Charlotte Kallas fenomenala uppåkning på sista sträckan, 25 sekunder hämtade hon in på en halvmil och jag noterade omedelbart en slags kollektiv eufori i de så kallade sociala medierna.
Kalla, och övriga skidtjejer, var allas älskling och deras idrottsliga insatser hyllades unisont. Till om med av män! Märkligt.
Vad är det att vara imponerad av? Är det något att ta på allvar? Låt dem åka lite och ha det så kul, visst kan vi väl glädjas lite åt medaljerna men de hade inte haft en chans mot Marcus Hellner eller Johan Olsson. Kalla i en spurt mot Northug? Oj, oj, kan inte jämföras på samma dag.
Kortare sträckar, mesigare motlut. Är det egentligen inte lite pinsamt att se dem åka?
Nej, så tycker jag förstås inte och Kalla har varit min idol i många år. Men jag undrar ändå varför det inte skrattas i gipan åt skidtjejerna när det skrattas åt exempelvis damlandslagen i fotboll och ishockey.
Jag är man och hör hur många män skrockar åt tjejer som spelar boll eller puck. Inte så högt, inte officiellt, det skulle vara politiskt inkorrekt. Men inför varandra: Hö hö hö, de skulle inte ha en chans mot ett pojklag ens.
Förlöjliganden och nedsättande kommentarer, överslätande leenden: äh, låt dem hålla på. Fotbollen och ishockeyn är manliga borgar där inget annat kön ska inkräkta och tro att det är något. Där ska det vara breda heterosexuella bringor, inget annat.
Jag glömmer aldrig den journalistkollega som på pressläktaren intill mig, när det bevakade damlaget var tillbakapressat och försökte ta sig uppåt i banan, kläckte: De borde sätta på sig en push up-behå.
Behöver jag säga att det var en manlig reporter?
Men min verkligen nyfikna undran är alltså: varför ler inte alla dessa hemmaförståsigpåare åt Charlotte Kalla, varför log de inte åt Anja Pärson och alla de andra. De skulle ju verkligen inte ha en chans.
För egen del bryr jag mig sparsamt om hockeyn och fotbollen, men det gäller även när killar spelar. Intresset är måttligt. Men jag såg sista perioden av den fantastiska OS-finalen i damhockeyn mellan Kanada och USA. Vilken underhållning. Men de hade aldrig haft en chans mot Tre Kronor.