Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Eftersom jag har otroligt lätt för att fatta, har det bara tagit mig några månader på ön att inse att stenar är viktiga. I princip all sten, men inte minst sådana stenar som avskiljer ett stycke mark från ett annat stycke vackert kalksprängd jord. För några år sedan, innan jag hade egen gotländsk sten att grubbla över, besökte jag stenmuseet i Kettelvik. Måste dit en gång till, bättra på mina usla kunskaper om kalksten och sandsten. Innan det blir av vet jag naturligtvis inte vad jag håller på med, men numera har jag i alla fall grovhandskar på händerna medan jag lyfter tunga klunsar från ett ställe till ett annat. Den senaste som i stället lyfte ett roat ögonbryn var skulptören Vincent Williams. Han kan naturligt nog väldigt mycket om sten, trots att han inte talar den vanliga gotländskan, och han är en vansinnigt vänlig man. Han föreslog att mitt luftiga bygge av sten skulle betraktas som ett verk.Det var snällt sagt av honom och jag tog honom omedelbart på orden.Jag bygger nu ett sprött verk i sten framför nybygget, att kalla det konstverk skulle givetvis aldrig falla mig in. Och detta att kvällarna snabbt blir mörkare är normalt ingenting som jag särskilt uppskattar, men i utkanten av gatlyktans sken är det lättare för mig att pyssla i hemlighet. Tralala. Ingen ser mig, utom katten som sitter i oxeln och betraktar allt på katters outgrundliga vis. De stora bumlingarna kommer jag aldrig rå på. Livet har färre begränsningar än de flesta tror, men det utrustar en bara med en enda rygg, så den ska man vara rädd om. Bumlingarna kan få bli stenparti när de gjort klart för sig hur de vill bumla sig helt stilla. Kläs in i rosor kanske. Eller murgröna eller humle. Helst skulle jag vilja att högen täcktes av sandnejlikor i sådana mängder som fanns på en av Sudrets myrmarker häromsistens, lätta och liksom flygande i den varma vinden, en klädsam kontrast mot stenarnas tyngd. Men myrväxter gillar vatten, inte sten. Så det blir kanske bokharabindan som sprider sig, den överlägset raskaste och starkaste klätterväxten, om ni frågar mig. Bokharabindan har också så fina blomställningar vid just den här tiden på året, fritt flygande klasar, en sky av gulvitt, ni har säkert sett dem. Jag har hittills bara införskaffat en enda sådan planta, men det beror mest att jag tänker mig att de behöver ett plank att slänga sig över. Och planket finns inte. Än. Hur som helst är trädgårdsarbete mig betydligt mer bekant än sten, och vore det inte för att jorden är slut på södra Gotland, skulle mitt smärre, men dock gotländska tun ha utvecklats bättre under den sommar som just håller på att försvinna bland väderkvarnarna vid horisonten.Men jorden är alltså slut på södra Gotland. Allt kan hända, även detta. Om jag har förstått saken rätt så slukar golfbanorna väldiga mängder gotländsk jord och med den pågående byggboomen ute i det gotländska landskapet dessutom, så kan det bli på detta vis. Jord i plastsäck är en början, men den räcker inte särskilt långt för den som tänker sig ett litet grönt tun. Jag står i kö hos Leffe. Han kan jord. Det kan ordna sig med jorden framåt hösten, säger Leffe, så då litar jag på det. Jag står i kö på macken också, där köar jag för att få köpa ett gammalt oljefat att elda ris i när novembervinden viner och blöter ner. Och så står jag i kö på bilverkstaden, överallt där det finns en kö på södra Gotland så hittar ni mig. Jag trivs bra i mina köer. Det är ingen som helst brådska, det som pågår är helt enkelt livet. Till slut kommer det att bli min tur och då ska jag ropa lika glatt som de gjorde i radion förr i världen, att det var himla roligt att komma fram!Häromdagen kom jag fram till ett hus som jag absolut inte tänker tala om var det ligger. Man vet aldrig, kan sten vara känsliga saker kan hus förstås vara det också, men just det här huset ska i alla fall bli blått. Det finns nämligen urgamla rester av blå puts på huset som mycket väl kan vara äldsta bevarade boningshuset på Gotland. Det är Bosse som kalkar om huset så det snart lyser som självaste himlen. Även till Bosses renoveringskalk är det kö, men nu har han rengjort alla de snyggt bågnande ytterväggarna med ammoniaklösning för att bli kvitt allt eventuellt liv. Sedan försiktig renovering av putsen, därpå tunn, tunn kalklösning så att bruket hinner suga upp vartefter. Ingen brådska här heller, allt ska bli rätt. Blåtonen är absolut hisnande. Stämningen runt huset är idel stillhet, nästan andakt, sådär som det kan bli runt riktigt gamla människoboningar. Bosse pekar på trampstenarna utanför dörren och säger att de kan ha legat där sedan huset byggdes. Så hur gamla än träden är runt huset av sten, är de barnungar jämfört med det lilla, stabila stenhuset byggt enligt samma teknik som när man bygger vastar. På hemväg från huset i allt mer lysande blått, passerar jag ett gäng vastläggande gubbs som sitter i skuggan och tar paus. Tidlösheten i scenen är svindlande, men i förbifarten kikar jag intresserat på deras fiffiga lyftanordning. En sådan skulle man ha. Fast det säger väl alla. Förmodligen finns det en kö.
