Det hÀr Àr en krönika. à sikterna i texten Àr skribentens egna.
Eftersom jag har otroligt lĂ€tt för att fatta, har det bara tagit mig nĂ„gra mĂ„nader pĂ„ ön att inse att stenar Ă€r viktiga. I princip all sten, men inte minst sĂ„dana stenar som avskiljer ett stycke mark frĂ„n ett annat stycke vackert kalksprĂ€ngd jord. För nĂ„gra Ă„r sedan, innan jag hade egen gotlĂ€ndsk sten att grubbla över, besökte jag stenmuseet i Kettelvik. MĂ„ste dit en gĂ„ng till, bĂ€ttra pĂ„ mina usla kunskaper om kalksten och sandsten. Innan det blir av vet jag naturligtvis inte vad jag hĂ„ller pĂ„ med, men numera har jag i alla fall grovhandskar pĂ„ hĂ€nderna medan jag lyfter tunga klunsar frĂ„n ett stĂ€lle till ett annat. Den senaste som i stĂ€llet lyfte ett roat ögonbryn var skulptören Vincent Williams. Han kan naturligt nog vĂ€ldigt mycket om sten, trots att han inte talar den vanliga gotlĂ€ndskan, och han Ă€r en vansinnigt vĂ€nlig man. Han föreslog att mitt luftiga bygge av sten skulle betraktas som ett verk.Det var snĂ€llt sagt av honom och jag tog honom omedelbart pĂ„ orden.Jag bygger nu ett sprött verk i sten framför nybygget, att kalla det konstverk skulle givetvis aldrig falla mig in. Och detta att kvĂ€llarna snabbt blir mörkare Ă€r normalt ingenting som jag sĂ€rskilt uppskattar, men i utkanten av gatlyktans sken Ă€r det lĂ€ttare för mig att pyssla i hemlighet. Tralala. Ingen ser mig, utom katten som sitter i oxeln och betraktar allt pĂ„ katters outgrundliga vis. De stora bumlingarna kommer jag aldrig rĂ„ pĂ„. Livet har fĂ€rre begrĂ€nsningar Ă€n de flesta tror, men det utrustar en bara med en enda rygg, sĂ„ den ska man vara rĂ€dd om. Bumlingarna kan fĂ„ bli stenparti nĂ€r de gjort klart för sig hur de vill bumla sig helt stilla. KlĂ€s in i rosor kanske. Eller murgröna eller humle. Helst skulle jag vilja att högen tĂ€cktes av sandnejlikor i sĂ„dana mĂ€ngder som fanns pĂ„ en av Sudrets myrmarker hĂ€romsistens, lĂ€tta och liksom flygande i den varma vinden, en klĂ€dsam kontrast mot stenarnas tyngd. Men myrvĂ€xter gillar vatten, inte sten. SĂ„ det blir kanske bokharabindan som sprider sig, den överlĂ€gset raskaste och starkaste klĂ€ttervĂ€xten, om ni frĂ„gar mig. Bokharabindan har ocksĂ„ sĂ„ fina blomstĂ€llningar vid just den hĂ€r tiden pĂ„ Ă„ret, fritt flygande klasar, en sky av gulvitt, ni har sĂ€kert sett dem. Jag har hittills bara införskaffat en enda sĂ„dan planta, men det beror mest att jag tĂ€nker mig att de behöver ett plank att slĂ€nga sig över. Och planket finns inte. Ăn. Hur som helst Ă€r trĂ€dgĂ„rdsarbete mig betydligt mer bekant Ă€n sten, och vore det inte för att jorden Ă€r slut pĂ„ södra Gotland, skulle mitt smĂ€rre, men dock gotlĂ€ndska tun ha utvecklats bĂ€ttre under den sommar som just hĂ„ller pĂ„ att försvinna bland vĂ€derkvarnarna vid horisonten.Men jorden Ă€r alltsĂ„ slut pĂ„ södra Gotland. Allt kan hĂ€nda, Ă€ven detta. Om jag har förstĂ„tt saken rĂ€tt sĂ„ slukar golfbanorna vĂ€ldiga mĂ€ngder gotlĂ€ndsk jord och med den pĂ„gĂ„ende byggboomen ute i det gotlĂ€ndska landskapet dessutom, sĂ„ kan det bli pĂ„ detta vis. Jord i plastsĂ€ck Ă€r en början, men den rĂ€cker inte sĂ€rskilt lĂ„ngt för den som tĂ€nker sig ett litet grönt tun. Jag stĂ„r i kö hos Leffe. Han kan jord. Det kan ordna sig med jorden framĂ„t hösten, sĂ€ger Leffe, sĂ„ dĂ„ litar jag pĂ„ det. Jag stĂ„r i kö pĂ„ macken ocksĂ„, dĂ€r köar jag för att fĂ„ köpa ett gammalt oljefat att elda ris i nĂ€r novembervinden viner och blöter ner. Och sĂ„ stĂ„r jag i kö pĂ„ bilverkstaden, överallt dĂ€r det finns en kö pĂ„ södra Gotland sĂ„ hittar ni mig. Jag trivs bra i mina köer. Det Ă€r ingen som helst brĂ„dska, det som pĂ„gĂ„r Ă€r helt enkelt livet. Till slut kommer det att bli min tur och dĂ„ ska jag ropa lika glatt som de gjorde i radion förr i vĂ€rlden, att det var himla roligt att komma fram!HĂ€romdagen kom jag fram till ett hus som jag absolut inte tĂ€nker tala om var det ligger. Man vet aldrig, kan sten vara kĂ€nsliga saker kan hus förstĂ„s vara det ocksĂ„, men just det hĂ€r huset ska i alla fall bli blĂ„tt. Det finns nĂ€mligen urgamla rester av blĂ„ puts pĂ„ huset som mycket vĂ€l kan vara Ă€ldsta bevarade boningshuset pĂ„ Gotland. Det Ă€r Bosse som kalkar om huset sĂ„ det snart lyser som sjĂ€lvaste himlen. Ăven till Bosses renoveringskalk Ă€r det kö, men nu har han rengjort alla de snyggt bĂ„gnande yttervĂ€ggarna med ammoniaklösning för att bli kvitt allt eventuellt liv. Sedan försiktig renovering av putsen, dĂ€rpĂ„ tunn, tunn kalklösning sĂ„ att bruket hinner suga upp vartefter. Ingen brĂ„dska hĂ€r heller, allt ska bli rĂ€tt. BlĂ„tonen Ă€r absolut hisnande. StĂ€mningen runt huset Ă€r idel stillhet, nĂ€stan andakt, sĂ„dĂ€r som det kan bli runt riktigt gamla mĂ€nniskoboningar. Bosse pekar pĂ„ trampstenarna utanför dörren och sĂ€ger att de kan ha legat dĂ€r sedan huset byggdes. SĂ„ hur gamla Ă€n trĂ€den Ă€r runt huset av sten, Ă€r de barnungar jĂ€mfört med det lilla, stabila stenhuset byggt enligt samma teknik som nĂ€r man bygger vastar. PĂ„ hemvĂ€g frĂ„n huset i allt mer lysande blĂ„tt, passerar jag ett gĂ€ng vastlĂ€ggande gubbs som sitter i skuggan och tar paus. Tidlösheten i scenen Ă€r svindlande, men i förbifarten kikar jag intresserat pĂ„ deras fiffiga lyftanordning. En sĂ„dan skulle man ha. Fast det sĂ€ger vĂ€l alla. Förmodligen finns det en kö.
