Jag och lill-Mange hängde den sommaren.
Vi spelade skumgummitennis hemma i vår trädgård, farsan hade kritat upp linjer och det var Wimbledonfinal varje eftermiddag.
I mitt minne sjöng lill-Mange oavbrutet på "The final countdown", men med fel text och det gjorde mig så
ofokuserad att det antagligen var därför han vann nästan varje match. Eller så var han helt enkelt bättre på tennis än jag.
Men bättre låt fanns inte sommaren 1986, fel text eller inte. Inget band var större än Europe i min värld. De var så överjävligt coola att i princip allt annat bleknade i jämförelse. Jag menar, bara att heta Joey Tempest... det var några divisioner tuffare än Mats Pettersson om man säger så.
Jag lyckades spela in "The final countdown" från radions Trackslistan, komplett med Kaj Kindvall-outro och allt, och jag spelade den om och om igen på min kasettbandspelare.
Många, många år senare var sångaren Joey Tempest i Sverige för att göra intervjuer eftersom han släppt en soloskiva som ingen brydde sig om.
Jag jobbade på Expressen och skulle åka dit för att på uttrycklig order prata så lite musik som möjligt och istället få till något om Tempests skatteskulder vilka ska ha fått honom att bosätta sig utomlands.
Jag brukar sällan bli nervös inför intervjuer, att prata med kända människor är en vanesak och det blir rutin efter ett tag. Och Joey Tempest var då, 2003, inte ens på kändisarnas
A-lista längre. Han var en föredetting.
Ändå var jag helt genomsvettig redan i hissen upp till skivbolaget. Innan hade jag funderat på om jag skulle ta med mig en LP för att få den signerad, men beslöt mig för att det nog var i oproffsigaste laget, i synnerhet som att Joey Tempest förmodligen skulle bli skitsur så fort jag nämnde Skatteverket och utlandsflytt.
Det var sannolikt det enda bra jag gjorde den dagen. Intervjun blev ett fiasko. Efter lite rundsnack om musik hit och dit ledde jag in frågan på skatter och Joey Tempest blev lack och jag fick handsvett och sen var intervjun slut.
Bra jobbat.
Något säger mig att det hade blivit en bättre intervju om jag hade fått berätta om lill-Mange och skumgummitennisen.
Nu kom vi aldrig så långt.
Och ingen autograf fick jag heller.
Men den 1 augusti står jag på Gutavallen, att Europe kommer till Gotland är i min värld det största som hänt den här ön i musikväg i modern tid.
Men en idol är en idol är en idol. Sånt ändras inte så lätt.
Och apropå idoler så är det i dag sista arbetsdagen för fotograf Bengan Zettergren på Gotlands Tidningar.
Ingen är oersättlig sägs det, och visst kommer det att göras GT även nästa vecka och nästa år trots att Bengan lagt kameran på hyllan.
Men tomrummet på redaktionen går inte att fylla, och GT kommer bli en tråkigare arbetsplats utan honom. Ni som känner Bengan vet att han kommer spela sur när han kommenterar det jag skrivit nu och muttra nåt om "jävla skitsnack". Å andra sidan, ni som verkligen känner Bengan vet att han bara låtsas och att jag har rätt.
Som vanligt. Eller hur, Bengan?
Veckans lista. Fem hårdrockare jag gärna skryter om att jag träffat.
1) Ozzy Osbourne. Hemma i hans vardagsrum.
2) Iron Maiden. Allihop. Flera gånger. Det finns bildbevis.
3) Jon Bon Jovi och Richie Sambora. Jon var otrevlig, Richie glad.
4) Manowar. Bara jag som bryr mig antagligen, men ändå.
5) Yngwie Malmsteen. Han visste inte hur många bilar han ägde, gissade på sju. Det tyckte jag var roligt.