Jag vill själv välja vem jag snicksnackar med...
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag tror mig vara väldigt okvinnlig på den punkten för jag gillar inte alls att prata i telefon.
Alltså, jag talar gärna i telefon om det behövs, om man behöver veta något eller berätta något men det där kallpratet kan jag vara utan. När man ringer fast man egentligen inte vill något.
Så kan jag i och för sig vara även i övriga livet. Jag är urdålig på kallprat och gillar inte tillställningar där det ska minglas i tid och otid.
Jag vill gå rakt på sak, avhandla det man har samlats för och sen kan de som vill stanna kvar och mingla efteråt.
Småprata med vänner är en helt annan sak, då behöver informationen inte vara av vikt eller ha ett syfte.
Jag tror det i grunden finns något behov av att själv välja.
Att jag själv vill välja vem jag snicksnackar med, ska inte behöva tvingas in i något kallprat för att nån annan sagt det.
Förresten, det kanske inte är så konstigt att jag är kronisk singel, trots allt.
Det kanske finns väldigt enkla förklaringar...
Men missförstå mig rätt. Diskussioner och långdragna analyser av viktigt och oviktigt tycker jag jättemycket om.
Gärna provocerande där man ändå i grunden inser att det finns flera sätt att se på en och samma sak och att det finns synpunkter som inte överensstämmer med mina men som inte för den skullen är fel.
På tal om alla dessa olika dagar som jag tog upp förra veckan: på lördag är det "Konsumtionsfria dagen" har någon bestämt och det tycker jag låter som en sund dag. Att det känns lite obehagligt att inte köpa något på en hel dag är ett tecken så gott som något på att man behöver ta sig en funderare på konsumtionshetsen.
När jag läste om den nånstans (förmodligen i tidningen Amelia som är min referens till det mesta...) så bestämde jag mig för att testa att inte konsumera "onödiga saker" på en hel månad. Alltså bara mat för dagen och eventuella måstekostnader i form av sjukvård, mediciner eller om alla kläder skulle gå sönder samtidigt.
En utmaning som blir särskilt utmanande i den stundande köpfesttiden.
Men jag ska försöka.
Fast julklappar tänker jag köpa ändå.
Där nånstans går gränsen.
Läste i tidningen Journalisten om en undersökning där 86 europeiska mediechefer (av 3000 tillfrågade!) svarat på frågan hur stor del av medieinnehållet de tror kommer att bestå av "användargenererat" material inom tre år. Alltså sånt som läsare/tittare/lyssnare/besökare själva skicka in.
69 av de 86 som svarat uppgav att de bedömde denna del till mellan 10 och 40 procent av det totala innehållet.
Alltså i vissa fall nästan hälften av det som man väljer att publicera på olika sätt.
Företaget som gjort undersökningen är Polopoly, ett företag som tillhandahåller publiceringsverktyg för bland andra Dagens Nyheter, Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Expressens webbsidor.
Den som är bara lite konspiratoriskt lagd, som undertecknad, ser ett lite skrämmande framtidsscenario i denna korta nyhetsnotis.
Dessa spekulationer om framtiden kan bli en självuppfyllande profetia.
Ett företag som tillverkar publiceringsverktyg och som får veta att de flesta mediechefer ser en stor ökning av inskickat material till olika publiceringskanaler, vore ju rent av dumma om de inte omdelbart började arbeta fram verktyg som förenklar denna procedur.
När programmen sedan finns på marknaden köper alla mediechefer "det senaste" inom tekniken för att förenkla publiceringen. Och när nu verktygen finns så ska de ju användas optimalt och det står nog inte på förrän profetian är mer än uppfylld med upp emot 50 procent inskickat material till tidningar och webbar både här och där.
En inte oviktig faktor i denna utveckling är att mediechefer nästan utslutande är män i medelåldern.
Men vad är det med det? kanske någon frågar sig, det är väl jättebra med delaktighet och att bredda materialet? När jag senast skrev att man inte "blir journalist för att man startar en blogg" fick jag ett mejl av Magnus Berg i Burgsvik med hänvisning till sin blogg där han svarar att "man är inte journalist för att man skriver i en tidning".
Jag gillade den kontringen. Smart och fyndigt replikerat. (läs hela blogginlägget på www.magnus.burgsvik.se)
Jag är i och för sig helt övertygad om att chansen är typ tusen gånger större att den som skriver i en tidning är journalist än att den som startar en blogg är det, men det var inte riktigt min poäng.
Journalister, både anställda och frilansar, är styrda av regler och lagar som en del av vår demokrati. Det är ett yrke och ett hantverk som det krävs både utbildning och erfarenhet för att bemästra.
Vad händer med journalistiken om det är användarna själva som ska står för det mesta av arbetet?
Värt att fundera på en stund.