Skräckfilmer handlar om zombier, monster, dinosaurier. Det är motorsågar, knivfingrar och förvirrade massmördare som syr kläder av tjocka tjejers hud.
Med andra ord sånt som är läskigt på låtsas. På avstånd.
Men jag är inte rädd för spöken. Jag är rädd för att förlora de jag älskar.
Och mest av allt är jag rädd för cancer.
Jag tror att skildrandet av en cancersjuk människas väg mot döden hade blivit en deprimerande skräckfilm. Inte ett monster i sikte. Bara långsamt lidande, cellgiftbehandlingar, hopp som tänds och släcks, sjukhussängar och strålning.
Jag skulle hundra gånger hellre bli uppäten av en dinosaurie än dö i cancer. Jag hade hellre slagits med Freddy Krueger än suttit på onkologen med mössan i hand.
Då skulle jag i alla fall förlora med stil.
För med cancer finns det inget stiligt. Bara förnedring. Och det är därför den skrämmer mig, oss, så mycket.
Jag har, liksom många andra, sett hur cancer sakta kan bryta ned en människa och förvandla honom till en skugga.
För snart sju år sedan dog min pappa i cancer.
Jag höll honom i handen. Min bror höll den andra, och mamma smekte hans panna och ett enda litet andetag skilde liv från död. Ena sekunden fanns han, sen fanns han inte.
Det går inte att beskriva på ett vettigt sätt. Jag hade behövt en bok för att skildra hans sista förmiddag.
Men pappas och vår dödskamp började ett drygt år tidigare, en marsdag när han fick sin diagnos och det första jag sa i honom i telefon var "farsan, vad fan är det som händer".
Han berättade men jag vägrade förstå, vägrade ända fram till den där förbannade förmiddagen att inse att han skulle dö.
Pappa var mer pragmatisk. Han såg över sitt hem, gjorde sitt bästa för att förbereda sig och oss, men jag tror ingen på allvar kan förstå eftersom hoppet är det sista som sviker.
Det är inte bara den som ska dö som får dödsångest. Jag lät min rädsla och frustration gå ut över annat. Över läkaren på Roma vårdcentral som skickade hem pappa med diagnosen gallsten när han hade magen full med cancer. Jag slog på sandsäckar. Jag jobbade.
Jag gjorde allt utom att ställa de frågor jag i dag skulle ge min högra hand för att få veta svaret på.
Men jag visste inte hur jag skulle göra, för hur pratar man med någon som ska dö?
Det gick inte att vara peppande och stödjande, och samtidigt fråga saker som avslöjade att jag visste att loppet var kört.
Men som han kämpade, farsan. Han läste att träning var bra och gick och dammade av vår hundra år gamla motionscykel.
Han försökte äta nyttigt och drack proviva fast det smakar skit. Han försökte på alla tänkbara sätt att hålla sig vid liv och det var så sorgligt att se desperationen varvas med uppgivenhet, och till slut resignation.
Som om en rostig motionscykel och proviva spelar någon roll. Där fanns i sanning inget stiligt. Bara förnedring, och det gör mig så ont att tänka på det.
Pappas sista år har jag slagit in i ett paket med snöre omkring, och stoppat längst in i mitt minne.
Det är inte så jag vill minnas honom.
Det är inte så någon av oss vill minnas de vi älskar.
Det är helt enkelt inte en skräckfilm vi vill se.
Det handlar om cancer i dag eftersom min kollega Christer Nilsson gjort en briljant artikelserie om sjukdomen som ni kunnat läsa i GT de senaste dagarna.
Det handlar om cancer eftersom det är så vi dör i dag. Den drabbar urskillningslöst.
Och det är viktigt att skriva om detta. För det är trots allt väldigt få som har oturen (turen?) att bli uppätna av dinosaurier.