Jag borde verkligen göra det. Nu.
Jag borde verkligen inte skjuta upp det längre. Ta tag i verksamheten, dra tummen ur röven, få fart på maskineriet och sätta igång. Nu. Genast.
Men nej.
Jag får inget ur händerna. Jag tittar på köksgolvet som behöver svabbas och tittar sen bort igen. Jag ser fönster som måste putsas och tänker att jag ska göra det snart men vet att det i bästa fall blir gjort till våren. Jag ser högar med skor, dammråttor under nattduksbordet och kläder kläder kläder överallt, smutsiga kläder, rena kläder, hängande kläder, liggande kläder, kläder i korvar och kläder som borde kastas.
Men jag orkar inte. Jag gör bara precis så mycket att jag håller mig flytande, så mycket som krävs för att jag inte ska bryta ihop totalt och flytta ut i garaget.
Handlingsförlamning stavas det.
Det måste vara mörkret, tänker jag. Hösten. Regnet och kylan. Det där vissa kallar "mysväder", och med konstlade röster pratar om att "krypa upp i soffan och unna sig", men som får mig att sakta vittra sönder inombords.
Nu går tiden konstigt nog både fort och sakta samtidigt. Det är jul i övermorgon, men en evighet och en fimbulavinter till vår och sommar. Det är nu jag alltid lägger på mig fyra kilo tröstvikt oavsett hur många mil jag springer. Otrivselvikt, höstfetma.
Inget konstigt i det, för när höstförbistringen slår till med full kraft är jag värd en schweizernöt och en stadig whisky. Eller två. Jag unnar mig också, men på grund av tristess.
Jag skulle behöva vara ledig en vecka bara för att komma ifatt. Ni vet hur det är när det blir för mycket man borde göra, när det känns som att det inte spelar någon roll om man verkligen sorterar in sin klädhög i klädkammaren eftersom det finns 18 högar till att ta vara på.
Så jag skiter i alltihop och vi sätter oss i soffan (på några av ungarnas kläder) och dör.
Ibland tänker att jag högsta vinsten inte är tio miljoner, utan bara att någon kom hem till oss ibland för att fixa alltihop. Laga mat. Diska. Sortera kläder.
Och nej, kom inte dragandes med städhjälp och RUT-avdrag, det är inte den typen av assistans jag menar. Jag vill inte ha den, och förresten har vi inte råd för tillfället.
Jag vill ha en hustomte, en liten vätte i källaren som pysslar omkring hela natten och när jag vaknar på morgonen är allting bara fixat. Frukosten klar. Ungarna påklädda. Genom de nyputsade fönsterna lyser morgonsolens första strålar in och gör solkatter på det nybonade köksgolvet.
Inga kvarglömda matrester blandade med katternas torrfoder som de små ligisterna envisas med att sprida ut som små fiskluktande landminor över hemmet.
En svag doft av såpa, det är precis lagom varmt och tidningarna har den lilla vätten också hämtat så att jag ska slippa vada genom duggregn och lervälling till brevlådan.
Sen ringer chefen för att säga att jag är värd löneförhöjning, en ny telefon och att jag förresten får ledigt resten av veckan eftersom det går bra nu.
Det går bra nu.
Eller hur. Ring mig i juni istället.
Veckans lista. En önkelista.
1) En vätte i källaren.
2) Att folk slutar låtsas att höst och vinter är lika bra som sommar.
3) Att vårt sovrum blir färdigrenoverat av sig själv.
4) Att det blir en grön vinter.
5) Att ingen slutar i fotbollslaget (Kappelshamn) så att vi kan satsa mot Europa nästa säsong.