Handbollshjälten Magnus Wislander sa det.
Att om man inte idrottar i ett lag, vem ska man då krama när man vinner?
Han är skön, Wislander. En svensk idrottshjälte, en idol jag är uppväxt med. Det känns som om vi är kompisar fast vi aldrig har träffats.
Dessutom har han rätt. För mig har det alltid varit självklart att idrotta i lag. Kanske beror det på det faktum att min bristande talang omöjliggjort tanken på en solokarriär. Jag behöver bra folk omkring mig för att komma någon vart.
Men det är också som Wislander säger. Det är roligare att lyckas om man gör det tillsammans.
På lördag är det seriepremiär för mitt Kappelshamn i division 5-fotbollen på Gotland. Det är fotboll på en nivå några ljusår från den du ser på tv, fotboll som lutar sig mot gärdsgården.
Men det faktum att det inte alltid är skön fotbollskonst som bjuds på den toviga maskrosplanen är av underordnad betydelse för mig. Känslan av att tillsammans kämpa mot ett gemensamt mål är lika rolig oavsett nivå.
Jag har träffat några av mina bästa vänner genom lagidrotten. Jag har, ska erkännas, också mött några av de största dumskallarna genom den, men man får ta det bra med det dåliga ibland och se till att ha benskydden ordentligt fasttejpade.
Det goda överväger ändå och jag hävdar att alla barn skulle må bra av att någon gång vara med i ett lag. Man kan säkert läsa fina böcker om lagkänsla och teambuilding, men praktik är något annat.
I det riktiga världen, i verkligheten som tar vid efter skola och student, då handlar nästan allt om lagarbete. I princip varenda arbetsplats är ett lag, och det är faktiskt samma spelregler där som i fotbollens omklädningsrum.
Du ställer upp för din lagkamrat, för din kollega. Går det dåligt för en går det dåligt för alla. Och på samma sätt får man vara med och sola sig i glansen av framgångar.
Däremot blir det sällan tv-puckhögar på GT:s redaktion.
Jag tror att människor fostrade inom idrotten, som är uppväxta med att spela i lag, har lättare att lära sig detta, att förstå innebörden av det viktiga ordet solidaritet.
En arbetsplats utan laganda, utan solidaritet, fungerar illa. Precis som ett fotbollslag.
Sedan är det givetvis så att man kan ha en fantastisk stämning i ett lag och ändå sluta sexa i division 5. Någonstans spelar också andra faktorer in, som vilken bredd du har på truppen och spelarnas kompetens.
Men om jag får välja spelar jag hellre i ett lag som kommer sexa och där man ställer upp för varandra, än jag vinner med ett gäng individualister.
Jag säger som Magnus Wislander, jag vill dela glädjen med andra.
Och vem ska jag krama när jag vinner om jag är alldeles ensam?
Snart fyller jag 38 och jag inser att fotboll inte är något jag kan hålla på med för evigt. Det är en sorg, jag kommer sakna den när det är dags att snöra av sig skorna för gott.
Klockan elva på lördag kommer Levide kommer till Kappelshamn, och jag lovar inte fotbollspropaganda, men fotboll blir det i alla fall.
Veckans lista blir på temat idrottshjältar. Fem av mina största idoler och de bästa lagspelarna.
1) Stefan Schwarz, fotbollslegend. Bröt benet och spelade vidare.
2) Nicklas Lidström, hockeylegend. Ålder är bara en siffra.
3) Magnus Wislander, handbollslegend. Se ovan.
4) Peter Forsberg, hockeylegend. Bäst genom tiderna.
5) Ljubomir Vranjes, handbollslegend. Tre äpplen hög och därmed en helt osannolik handbollspelare.