Helt plötsligt låg jag där. I snön.
Jag fattade aldrig vad som hände. Jag gick Norra Hansegatan fram i sakta mak, och i nästa sekund hade världen vridits 90 grader.
Pappa kallade det "slå på roten", i skolan sa vi "dra på assål" och på riktig svenska kallas det kort och gott "halka omkull" men det spelar ingen roll vad man säger för det känns precis lika fånigt oavsett.
Min första tanke var inte att undra hur det gick till.
Inte heller reflekterade jag över om jag slagit mig.
Istället var min första instinktiva handling att förvirrat och yrvaket titta mig omkring för att se om det var någon som sett mig.
Få saker känns så larviga som att ramla omkull. Antagligen eftersom få saker är så omedelbart roliga att se som när folk trillar (förutsatt att ingen skadar sig förstås, då är det inte riktigt lika kul).
Det finns tv-program som bygger hela sin existens på att visa när folk drattar på ändan på de mesta fantasifulla sätt, så vi är tydligen många som gillar den typen av oväntad och oplanerad komik.
Trots att jag vet att hälften av klippen är arrangerade (jag menar, varför ska man filma när någon klipper gräset om man inte vet att han tänker snubbla i barnpoolen?) brukar jag emellanåt fastna i drullekavalkaderna.
Ibland undrar jag hur det gick, men man får aldrig se efterspelet. Det slutar alltid innan man sett att de verkligen klarat sig utan brutna ben och armar.
Jag såg ett klipp på en katt från ett sånt tv-program en gång. Någon hade satt fast ett snöre med en papperstuss i en japansk takfläkt.
Katten hoppade, högg tussen i farten, snurrade tre-fyra varv innan snöret brast och katten for iväg i faslig fart rakt in i en vägg.
Jag höll på att skratta läppen av mig, i genren situationskomik hade jag aldrig sett något så dråpligt.
Men sen började jag fundera. Hur gick det för katten? Och vad var det för idiot som knöt fast snöret och sedan filmade alltihop?
Jag brukar tänka att katten nog klarade sig fint, men jag vet inte säkert. Och så skäms jag lite för att jag skrattade.
Stackars katt. Men det såg faktiskt roligt ut.
I mitt fall gick det bra. Jag reste mig snabbt efter vurpan och försökte så gott det gick att vara oberörd och cool, jag tog på mig min bästa "som om inget har hänt"-min och traskade vidare utan att se mig om.
Jag var så oberörd att jag inte ens borstade bort snön från jackan, och jag haltade inte ens trots att ena knät bultade.
Kanske satt någon vid middagsbordet den kvällen och sa "vet ni vad jag såg idag..."
Jag bjuder på det.
Inte för att jag har något val, i och för sig. Alltid gläder man någon.
Lika bra gick det inte för äldsta dottern som gjorde en halv mollbergare på vår till isbana förklädda gårdsplan.
Barn som slagit sig är det svåraste jag vet som förälder.
De gråter ju jämt för allting, hur ska man veta om det är på allvar? Varje blåmärke är ett världskrig, det gör ont överallt och de tror att de ska dö.
Jag vill inte åka i onödan till akuten eftersom jag inte vill vara till besvär. Dessutom lyckas jag nästan alltid komma precis efter en bilolycka och blir sittande i timmar. Inte heller vill jag vara en hönspappa som åker till doktorn för minsta lilla.
Nu blev det akuten ändå, och vi kom mycket riktigt precis efter en bilolycka.
Slöseri med tid och pengar kändes det också som eftersom ungen vid det laget glömt att hon ramlat och istället studsade lyckligt mellan golvet och taket.
Tafatt försökte jag förklara för andra i väntrummet att hon faktiskt hade ont i handen.
När det ändå visade sig vara en liten spricka i handleden blev jag besynnerligt nöjd. För vi hade inte varit till besvär. Vi hade legitimt skäl att ta upp läkartid. Och jag fick valuta för fyra timmar och 200 spänn.
En mycket märklig känsla. Det hade självklart varit bättre om det bara var en stukning, men nu är jag tydligen inte alltid så rationell.
Aina var också nöjd, vilket ändå är viktigast. Utvecklingen har gått framåt så mycket att hon fick välja färg på gipset själv.
Och ja, det blev rosa.
Men, ska tilläggas, hon bad om faktiskt om svart. Den var slut.
Reflektion: Det tar ofta lång tid på akuten, och man blir hungrig och törstig.
Hur svårt kan det vara att sätta in en godisautomat?
Listan. Irriterande språkfel och klyschor.
1) Särskrivningar. Jag fattar inte varför folk sär skriver över allt.
2) Starta upp. Man startar inte upp saker. Man startar saker.
3) På öppen gata. Vad är motsatsen? Stängd gata?
4) Gå av stapeln. Det enda som går av stapeln är en båt.
5) Tragisk olycka. Är inte alla olyckor mer eller mindre tragiska?