Jag tycker hösten Àr stöddig
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Egentligen var den över redan med en vecka kvar av juli, det var dÄ lÄgtrycken sa till den lyckliga vÀrmen att gÄ ett varv runt kvarteret, och nÀr den ville in igen fick den stryk.
Alla knÀppskallar som klagat pÄ det fina vÀdret fick Àntligen sitt evinnerliga bistra regn.
Jag förstÄr inte det dÀr, vi lever i grÀnslandet mellan permafrost och surfuktig höstkyla i elva mÄnader om Äret. Sedan blir det vackert vÀder en kvart, tjugo minuter och vips Àr de dÀr och svider om att det Àr för varmt.
De som ber om regn i högsommarvÀrmen (bönder undantagna) Àr samma konstlat hurtfriska mÀnniskor som skriver meddelanden pÄ facebook med innebörden att "hurra, i morgon börjar jag jobba, vad skönt det ska bli med lite ordning och rutiner".
Jag gillar mitt jobb, missförstÄ mig inte, men fick jag vÀlja pÄ att vara ledig med full lön eller jobba sÄ hade jag inte frivilligt satt mig bakom ett skrivbord bara för att fÄ "ordning och rutiner".
Den sommar som var, den var ÀndÄ otrolig. Barnen sprang nakna i trÀdgÄrden, havet var ljummet och nÀtterna tropiska. Jag begÀr inte mer Àn sÄ av sommaren, men nu Àr den slut och det Àr en evighet till nÀsta.
För att inte bryta ihop fullstÀndigt försökte jag spÄna fram nÄgra bra saker med hösten. Jag kom fram till tre:
* Tv-kanalerna slutar visa repriser pÄ program man inte bett att bli pÄmind om.
* Det Àr mysigt att göra eld i kaminen.
Det blev visst bara tvÄ, men det Àr vÀl sÄ det Àr. Alla goda ting Àr tvÄ.
De dÀr mÀnniskorna jag inte förstÄr mig pÄ, de radar upp saker de tycker Àr myspysiga med hösten och jag hör obegripliga meningar som att "krypa upp i soffan och unna sig ett glas vin och en god bok", eller "sitta inne och titta pÄ höststormarna".
Skulle ni inte hellre sitta ute en ljum sommarkvÀll med er goda bok?
Men vi gör vÀl sÄ alla lite till mans, vi ljuger för oss sjÀlva för att stÄ ut. Vi anpassar oss till den verklighet som rÄder och intalar oss att allt Àr kanon, och om det inte Àr det sÄ blir det i alla fall bÀttre sen för man kan ju inte "Àta oxfilé varje dag".
Jag har problem med hösten. Jag stör mig pÄ den, jag tycker den Àr stöddig och pÄtrÀngande och jag försöker ignorera den men det Àr svÄrt nÀr den rinner ned i nacken och gör mig blöt och kall hela tiden.
Ăpplen har vi i drivor, de Ă€r otroligt goda men jag fĂ„r bara dĂ„ligt samvete för att jag tvingas kasta nĂ€stan allihop. Och dĂ„ Ă„ngestkokar jag Ă€ppelmos, jag stĂ„r dĂ€r och skalar och skĂ€r i timmar samtidigt som ramsan "tĂ€nk pĂ„ barnen i Etiopien" rullar i mitt huvud.
SÄ blir jag bitter och orÀttvis och tÀnker att vi kunde fÄ lite av den dÀr vÀrmen de har i Etiopien sÄ kunde de fÄ mina Àpplen och jag svÀr en stund över det omöjliga i den ekvationen, sen skÀr jag mig i tummen och ger upp.
Hit med fjÀrrkontrollen. Jag stÀnger av tv:n i maj.
Min generations coolaste nattklubb hette DÄbbra och lÄg i Björkanders magasin pÄ hamnen i Visby i mitten av 90-talet.
Den har med Ären blivit legendarisk, och kanske var den inte riktigt sÄ fantastisk som i sÀgnerna. Men den var bra, utan tvekan. Med asfaltgolv, utemöbler och bajamajor.
Det hÀr var pÄ den tiden jag gick omkring i otroligt stora, trasiga byxor frÄn militÀrens överskott, en Ànnu större t-shirt och ett penntroll i en kedja runt halsen.
DÀrför gick jag naturligtvis till Hamnplan 5 i fredags för premiÀren av Klubb DÄbbra, ett nostalgiskt försök att göra samma sak i mindre format pÄ en riktig krog. Men jag gick utan penntroll och i vanliga jeans den hÀr gÄngen.
HĂ€r kommer en kortrecension:
- Det Àr spöstraff pÄ att visa rockvideos pÄ storbildskÀrmen och ha annat ljud i högtalarna.
- Kenneth Waernquist Ă€r Gotlands bĂ€sta rockgitarrist. Han Ă€r sĂ„ ĂŒbercool att jag skulle ge min högra hand för att kunna spela hĂ€lften sĂ„ bra. Nu finns det en viss paradox i det (utan hand, inget spel) men Ă€ndĂ„.
- Palten har varit yngre och bÀttre. Men det har Ä andra sidan jag ocksÄ.
- Pist Off kan vara öns tightaste coverband. I sÄ fall har grymma trumslagarpojken Robin Waernquist en stor del i det.
- Jag förstÄr varför man inte kan hÀnga upp Palten i taket under paradnumret "No more tears", men jag saknar ÀndÄ vajerfÀrden.
Totalt betyg pÄ femgradig skala: 3 kÀftsmÀllar. Vilket betyder att jag gÀrna kommer tillbaka.
Veckans lista. Fem undermÄliga produkter som gjort mig förbannad den senaste tiden.
1) Tele 2:s mobiltÀckning. Den Àr ett skÀmt. Ett uselt skÀmt.
2) Tele 2:s kundtjÀnst. Ett under av saktfÀrdig inkompetens.
3) Tele 2:s hemtelefoni via mobilnÀtet. Varför sÀlja nÄgot till kunder i glesbygd nÀr det inte fungerar i glesbygd?
4) SpÀnnband frÄn Jula. Det funkar bÀttre med balsnören.
5) LÄgpriskyckling. Man fÄr vad man betalar för, och i det hÀr fallet Àr det saltlake.