18 mars
Bad- och vårfiskesäsongen är kraftigt försenad.
Viken istäckt och inget mildväder i sikte.
Jag tror jag flyttar söderut.
Till Sundre. Där är det nog varmare.
Jag har fått många reaktioner på det jag skrev om de politiska partiernas svek mot de riktigt svaga. De sjuka, de arbetslösa, de lågt utbildade, de socialt handikappade... De ”ointressanta”, de som kostar mer än de skapar. Vem bryr sig om dem? Ingen.
Hanna Westerén (S) protesterade och undrade på vilket sätt de svaga kommer i kläm i socialdemokratisk politik.
De kommer i kläm i alla partiers politik, men jag förväntar mig lite mera solidaritet från politiker på vänsterkanten, de som redan i första raden i första kapitlet i sina partiprogram borde ha skrivit: VI SKA VÄRNA OM DE SVAGA!
Gerty Holmstedt i Gothem sitter i regionfullmäktige för socialdemokraterna och har varit ombud för psykiskt funktionsnedsatta personer på Gotland. Hon mejlar:
Människor som står utanför alla skyddssystem tycker jag är värda bättre respekt. Vilka skulle vara mest lämpade för att göra mera för dessa? Borde vara vårt gamla arbetarparti, särskilt som de är i majoritet på ön. Det är bara ekonomin i balans som gäller. Ingen humanitet eller empati.
I telefon säger hon:
– Nu får jag kanske kritik från mina partikamrater, men det enda parti här på Gotland som öppet visat engagemang för de svaga är Folkpartiet.
Gjorde en märklig och sensationell upptäckt nu i fredags. Klev upp på en stol för att nå en sak som stod högst uppe på ett köksskåp.
Ni kan aldrig gissa vad jag hittade där.
Damm!
Nästan en centimeter.
Ser det likadant ut på alla höga skåp?
Vågar inte titta.
Jag orkar inte längre höra frågan:
– Hur går det med bastun?
Havsbastuprojektet i hamnen i Burgsvik är på väg att gå åt... Ja, åt helvete. Och jag tar det personligt, för det var min idé från början, det är till mig folk hör av sig och frågar. Envist har jag hela tiden svarat att det är på gång. Snart, snart. I sommar kanske.
Men inser nu att så blir det inte. Tvärtom är det risk att det inte blir någonting alls. Brist på pengar och brist på engagemang. Men det är väl så ideellt arbete fungerar. Eller snarare, inte fungerar. Några arbetar arslet av sig, resten sitter bara där och väntar på det färdiga resultatet. Därför sover jag nu dåligt på nätterna, mår skit på dagarna och undviker att träffa folk. Sliten inombords, stressad och asocial.
Är en dröm om en bastu verkligen värd det?
När jag skrivit färdigt det här ska jag ge mig ut i solskenet. Visserligen klädd i långkalsonger och med tjock stickad mössa och vantar.
Men vadå, det är ju trots allt vår.
Och i morgon, söndag, åker jag till Stockholm och ser när Hammarby krossar Sandviken i SM-finalen i bandy.
Så i morgon kväll mår jag nog mycket bättre.
Eller sämre.