Jag träffades klockrent av en kastspya
Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag hoppar inte mellan hustak. Jag klättrar inte i ruiner. Jag ställer mig inte utanför räcket på Gotlandsbåten bara för att det är kul (jag hade kunnat göra det för pengar i dag, men jag tror inte någon är villig att betala).
Mitt 15-åriga jag hade kallat den jag är nu för en fegis. En mes.
Själv kallar jag mig vuxen, och kanske är det samma sak. Konsekvensanalys kallas det också, med ett finare ord. Nu undrar jag innan jag gör något vad som händer om jag misslyckas.
Dessutom, det gör förbannat ont att ramla nuförtiden. En vurpa med cykeln idag och jag haltar en vecka.
Men mod är som med allt annat, livet handlar om att flytta gränser och vissa flyttas framåt, andra bakåt.
Det där med barn suddade också ut en del gränser, kan man säga. Det började redan vid förlossningen som till den dagen varit det äckligaste jag bevittnat. Fantastiskt och äckligt.
Fantastiskt äckligt.
Det finns tyvärr inget annat sätt att beskriva en förlossning på, jag är ledsen. Har ni inte varit med om en, gör er inga illusioner. Det är skitäckligt, vad de än försöker lura i er på mödravården.
Jag grinade när båda barnen föddes, men i efterhand vet jag inte om det var av rörelse eller lättnad över att det var över.
Och efter det har det bara gått utför. Eller uppför, beroende på hur man ser det.
Nu är jag i stadiet att när den lilla säger "snor" så böjer jag mig, drar henne under näsan med fingret och torkar av mig på byxorna. Om ni ser fläckar någonstans på mig, fråga inte vad det är är ni snälla.
Bajs är också något helt naturligt. Både att torka från möbler och att prata om. I synnerhet när jag befann mig i pappaledigbubblan och hängde på öppna förskolan, sällan har jag pratat bajs på ett så... vetenskapligt sätt. Form, konsistens, färg, mängd. Det måste ha låtit som ett möte med Anonyma Koprofager.
För tillfället härjar vinterkräksjukan i vårt hem och i fredags kväll träffades jag klockrent på en halvmeters håll av en halv liter kastspya. Den studsade mot mitt bröst som en splitterbomb och landade i sängen bland täcken och gosedjur. Om mitt liv varit ett tv-spel hade det varit game over just där och då. Besegrad av kräksmonstret.
Det är inte läge att bryta ihop då. Inte läge att klaga över att nåt är äckligt. Bara att bita ihop, bära barn och allt till duschen och vara glad över att hon missade ansiktet med en decimeter.
Just nu har jag svårt att tänka mig att mina barn skulle kunna hitta på någonting som jag inte skulle klara av att hantera.
Jag har sett allt - och dessutom torkat upp det.
Och gränserna för vad jag tycker är äckligt åkte med av bara farten.
Den minsta satte sig på mitt ansikte när vi busade i soffan. Sen fes hon.
Det var också ganska äckligt.
Och definitivt något jag ska skriva upp, komma ihåg och berätta när jag håller tal den dag hon gifter sig.
Kalla mig långsint om ni vill. Men hämnden blir ljuv.
Bäst just nu: Vår bastu.
Sämst just nu: Att den ligger för långt från havet. Men ett spann iskallt vatten funkar hjälpligt som substitut.
Veckans lista. Det blir önskelistan till den här julen som jag tvingats tota ihop.
1) En flaska Caol Ila, god skotsk sprit.
2) En bandslip. Ett hem är inte komplett utan en bandslip.
3) Arbetsbyxor. Inte nåt smäck, köp Fristads, Blåkläder eller Björnkläder.
4) En skjorta (helst Bläck, inte Dressman).
5) Träningskläder. Jag väger redan över 80.
Jag är verkligen sjukt tråkig, jag vet, det har redan påpekats av folk i min närhet.
Men det där med julklappar var roligare förr. Då bockade man för leksakskatalogen från början till slut, nu har jag svårt att komma på fem saker.
Men jag tar emot kontanter också.