Jag tÀnker pÄ alla dem jag nÀstan mött
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Om möten pÄ nÀtet, om möjligheten att ta kontakt igen med dem man kÀnner eller kÀnt.
Men ocksÄ: nÀtet som ett sÀtt att vÄga ta kontakt, att knyta samman band som brustit eller dÀr knopen Ätminstone slÀppt.
Jag tycker jag ÀndÄ Àr rÀtt bra pÄ det. Att leta upp folk, sÀnda en liten hÀlsning, ungefÀr: hÀr Àr jag, minns du?
Och sen fÄ ett egentligen lika intetsÀgande svar tillbaka, men ÀndÄ ett svar, ÀndÄ en liten lampa av nÄgon slags vÀnskap som tÀnts.
Jag Ă€r inte lika bra pĂ„ att ta kontakt i det verkliga livet. Ăr rĂ€tt tillbakadragen: Skygg sĂ€ger vissa.
Jag Àr bra pÄ att kÀnna igen mÀnniskor, har ett bra ansiktsminne, men Àr inte alltid pÄ humör för ett möte. SÄ jag gÄr Ät sidan, viker undan.
Det Àr jÀtteroligt att byta ord men en del bekanta frÄn förr, men vanligare: det finns ingen lust att alls byta ord med en hel del av dem för vad ska man sÀga? Vad ska jag sÀga?
Annorlunda pÄ nÀtet, dÀr tar jag kontakt nÀr jag vill, svarar nÀr jag vill, om jag vill.
(TÀnk att jag, JAG, skulle skriva sÄ. Det Àr inte sÄ mÄnga Är sedan som jag, i en sÄdan hÀr spalt, idiotförklarade mejlandet och mejlarna och skrev att jag hellre skickar brev. NÀr skickade jag ett brev senast?)
Jag tÀnker pÄ hur mÄnga frÄn förr jag trÀffat igen i det verkliga livet, sÄna jag sprungit pÄ; "NÀmen va fan!".
Men ocksÄ pÄ sÄ mÄnga jag inte trÀffat. Eller rÀttare: nÀstan trÀffat.
De som suttit i bilar jag mött, som svischat förbi bara nÄgra meter till vÀnster. De som gÄtt in genom dörren nÀr jag just vikt runt hörnet. De som stÀllt sig i kassan i affÀren just nÀr jag kommer in. De jag varit sÄhÀr nÀra men inte vetat om det.
Jag tÀnker pÄ en kort sommarflirt frÄn 80-talet som arbetar som akutsjuksköterska i Dalarna, vet jag. Jag tÀnker mig att jag hamnat dÀr, pÄ akuten, och hon blivit den som tog hand om mig.
Hade vi kÀnt igen varandra dÄ, sÄ mÄnga Är senare. Hade vi sagt "Visst Àr det du?" eller hade jag fÄtt hjÀlp med det jag behövde hjÀlp med och sedan gÄtt dÀrifrÄn.
Och sÄ hade vi trÀffat varandra igen men ÀndÄ inte gjort det.
Jag tÀnker pÄ allt det dÀr, pÄ vad det blir av oss och vilka vÀgar vi tar. Och hur vissa long time no see-möten Àr en omstart pÄ innerlig vÀnskap dÀr Ären som gÄtt Àr utan betydelse men kÀnslan Àr att just vi i nÄgon mening var menade för varandra.
Jag har upplevt sÄdana möten ocksÄ.