I morgon ska vi stå i klungor igen på kyrkogården, vi ska tala lågmält och kanske skratta tillsammans med någon vi inte träffat på länge just för att vi ännu kan.
Tids nog tas skrattet ifrån oss och det är för oss ljuslyktorna tänds.
Men i morgon ska vi gå långsamt längs de knastrande grusgångarna i allhelgonakvällen och fundera över livet och döden.
Längst upp mot skogen på Norra kyrkogården i Visby står de gravar ingen längre bryr sig om mörka, allt för många år har gått, andra är smyckade med hundratals ljus sedan ett liv nyligen släckts.
”Under allhelgonahelgen minns vi på ett särskilt sätt våra döda. Vi smyckar deras gravar med blommor och ljus som lyser upp mörkret” står det på Svenska kyrkans hemsida.
Jag har alltid tycks om just kyrkogårdar, att läsa på gravstenar, namn och årtal, ger perspektiv till min egen tid på jorden. Någon hann knappast börja leva, någon annan överlevde det mesta.
När som helst kan den ta slut, kyrkogården som ett monument över alltings förgänglighet.
Jag ska tända ljus i minneslunden för mor och far och prata några ord med dem, det gör jag ganska ofta, de svarar alltid i mitt hjärta.
De blev så gamla, jag tänker på allt de fick vara med om, från det gamla bondesamhället, närmast, genom industraliseringen till de smarta telefonerna som deras fingrar aldrig fick någon ordning på.
Jag ska tända ljus för alla andra som nu bara lever i minnet, de som var här men inte längre är det. Jag ska tänka på alla tokigheter, alla samtal, alla skratt, alla ”vi hörs” och ”ses i morgon” som sagts men inte längre behöver sägas.
”En gång i tiden ska jag vara en av dem som har funnits”, som Pär Lagerkvist skrev i romanen ”Gäst hos verkligheten”. Det där är alltid lika overkligt, att det någonsin ska vara på annat sätt än det är just nu.
Det finns så många ord som uppenbarligen behöver sägas. Lyssna omkring dig, ett ständigt sorl av ord, ord, ord. Människan behöver pauser och tid i tystnad, i en vandring över kyrkogården är det närmare än någonsin till en själv.
Jag läser att det till Skogskyrkogården i Stockholm under lördagen väntas över 50 000 besökare och att det råder explosionsrisk i dess minneslundar av alla levande ljus.
Det finns något vackert i att människor över hela världen gör något på samma gång. Som Eurovision eller VM-finalen i fotboll, en samhörighet över gränserna.
Så också i en liten stad, att gå i det upplysta mörkret och säga lågmälda ”hej” till vänner och bekanta, att minnas alla dem som gått före, det är fint.