En kille i min klass spelade in "Kalle Ankas jul" så att han kunde titta på det året runt. Varje dag, om han hade lust.
Jag minns att jag tyckte det var ett helgerån. Så fick man ju bara inte göra. Kalle Anka var på julafton och bara julafton för hur skulle det se ut om kreti och pleti själva fick välja vad de fick titta på och när?
Detta var på den tiden då staten bestämde vad medborgarna fick titta på och när. Staten bestämde vad som var roligt och inte. Staten bestämde att tecknad film från företrädesvis USA var en av de saker man borde hålla igen på.
Därför genomled jag flera timmar knastertorrt "Gomorron Sverige" med Fredrik Belfrage varje lördagsmorgon för att få tio minuter Hacke Hackspett vid halv tiotiden, och signaturen till "Anslagstavlan" var en av kvällens höjdpunkter. För att inte tala om "Linus på linjen" som var närmast banbrytande television.
I dag är det tecknat och barnprogram dygnet runt i tusen kanaler och skulle man missa något finns allt på internet och vi har säkert 50 dvd-filmer hemma med alla Disneys klassiker och det senaste datoranimerade från Pixar. Valmöjligheterna är oändliga, och den heliga tv-tablån faller från sin plats i himlen.
Ändå låter vi ett gäng tämligen taffligt tecknade filmer, dessutom sönderklippta och i usel kvalitet, detaljstyra årets största högtid.
Lunchen äts klockan ett så att man hinner plocka undan innan tv:n slås på, och tomten ska helst komma strax efter klockan fyra för då är det julklappsutdelning. Över allt och alla vilar Kalles duniga vinge.
Men det tycks mig som vi missat något. För allt är inte riktigt som förut.
När klockan närmade sig tre fick jag gå och leta barnen och avbryta dem i deras lek. Snudd på förnärmat sa jag till dem att skynda sig för att nu är det minsann Kalle på tv och min äldsta unge tittade både surt och förvånat på mig innan hon gick och satte sig i soffan.
Hon fattade sannolikt ingenting, för varför tvingar pappa henne att titta på tv nu när han alltid annars klagar på att hon och lillasyster sitter för länge och ofta i soffan?
Jag fattar det inte ens själv, för jag är hjärtligt trött på tomtenissarnas monotona pysslande, står knappt ut med Snövits lustiga dans och blir rent av irriterad när pizzabagarna ska sjunga om stjärnor i skyn med en ljudåtergivning som får det att skära sig i både högtalare och öron.
När årets nya film kom, den som kan vara lite intressant, visade det sig vara tre minuter om Nalle Puh som ramlar ned i en grop och jag fick inte ens se hur han kom upp ur den.
Detta tvingar vi oss alltså att se. För att vi ska. För att vi alltid har gjort det.
Kalle Anka sågs av fler än 3,5 miljoner människor på julafton, enligt siffror från MMS. Det var i år, som alla år, det överlägset mest sedda programmet under hela julhelgen, och lär ligga på topp tre när året ska summeras.
Men nästa år blir det ingen Kalle för oss. Om barnen mot förmodan skulle klaga får de kolla i efterhand en annan dag.
Eller så spelar jag helt enkelt in det.
Veckans lista. De fem sämsta filmerna i årets Kalle Ankas jul.
1) Plutos julgran. Det är synd om hunden.
2) I jultomtens verkstad. En terrormelodi.
3) Tjuren Ferdinand. Låt honom sitta kvar under korkeken nu.
4) Nalle Puh. Men hur kom de upp ur gropen?
5) Snövit. Joddling?