Att vara pappaledig hamnar trea på min lista över vad jag gillar att vara allra mest.
Ohotad etta ligger semesterledig, och på andra plats kommer helgledig. Tredjeplatsen är alltså inte så dålig ändå i konkurrensen.
Från nyår fram till sommaren var jag pappaledig varje fredag och det kan vara det lyxigaste jag gjort bortsett från då jag var långpappaledig härom året.
Jag jobbade fyradagarsvecka och varje torsdag efter-middag jublade jag inombords över Sverige, vårt vackra, fina och ganska rättvisa land där vi får vara hemma med våra barn i åratal.
Vi kunde fått några år till kan man tycka, men det känns förmätet att klaga om vi jämför med grannländer där man räknar föräldraledigt i dagar och inte år.
Det är så glassigt att vara pappaledig att det inte känns okej att prata om vilken glidartillvaro det är. Känslan att det sticker i ögonen på vänner och kollegor är påtaglig.
Därför hör jag mig själv emellanåt överdriva det jobbiga, säga att det minsann inte är någon dans på rosor, att jag får hål i huvudet av tjat och jag berättar om rastlösheten under regniga höstdagar när jag tröttnat på att åka till biblioteket.
Men jag pratar bara strunt. Det där är petitesser.
Pappaledig är grejen hela dagen.
Därför blir jag förvånad när jag ser att det fortfarande är mammorna som tar ut merparten av föräldradagarna. Ja, alltså, jag är inte förvånad om de vill ta flest dagar för det hade jag velat om jag fick men det fick jag inte.
Det förvånande är att papporna frivilligt avstår dagar. De ger bort möjligheten att få pysa runt hemma i morgonrock fram till lunch, bygga lego och åka och fika på öppna förskolan.
Jag har vänner som är egna företagare och de har inte haft möjlighet att vara pappalediga. De har inte kunnat lägga ned firman för att gå på klapp och klang, vilket jag förstår, och där har man den kanske största fördelen med att vara vanlig löneslav.
Men i andra relationer, där båda har vanliga jobb? Är karriären så viktig? Kan man verkligen inte göra karriär OCH vara pappaledig?
Det är klart man kan. Det är bara en prioriteringsfråga.
Lätt för mig att säga förvisso som inte gör någon karriär, men jag skulle på allvar kunna tänka mig ett barn till för att få ytterligare ett år av glidarliv och blöjbyten. Nej, jag är inte ironisk.
För det känns som att jag nu, efter två barn, äntligen
börjat få lite kläm på det här med att vara pappa.
Nu skulle jag inte stressa för att hinna med alla aktiviteter som supermammor slagit i mig att man måste. Jag hade inte packat skötväska som räcker till en amerikaresa, inte jäktat med frukost, inte försökt göra något vettigt alls förutom att ligga på golvet och vara lyftkran snedstreck rutschkana.
Jag skulle bara glida runt med bakåthäng som värsta
reggaefarsan minus jointen men med en blöja och en vällingflaska världsvant i innerfickan.
Jag önskar att jag fick backa bandet.
Veckans lista. Jag fick en del ovett för att jag sågade hösten förra veckan, så jag försöker ta mig samman. Fem
saker jag ser fram emot i höst.
1) Äldsta dottern börjar förskoleklass.
2) Traditionsenlig lagfest med fotbollsgrabbarna i Kappelshamn.
3) Allhelgona och
besök vid pappas grav.
4) Årets grabbhelg i november. Det ryktas om Linköping. Fråga inte varför.
5) Jag badar bastu året runt, men den är lite bättre i
decemberkylan.