Vi har blivit av med vår gårdsbil. Man har stulit först nycklarna av mig och sedan bilen och kört in den genom väggen i Hemse Apotek. Ingen är sjuk, ingen är skadad, förutom bilen då, men jag mår ändå dåligt.
Det är så mycket med den här händelsen som fått mina tankar i spinn.
Först är det stressmomentet att bli av med nycklarna. Jag letar en hel eftermiddag. Det vet ju alla hur vimsig jag är så jag måste ha lagt nycklarna på något konstigt ställe:
– Om du bara tänker efter var du gått så kommer nycklarna tillbaka, sa alla.
Jag letar i jackan, i väskan, i böckerna, bakom gardinen, på toaletten, vid datorn, vid matbordet, i stolen jag suttit. Jag klär av mig naken och ruskar alla klädpaltor. Jag står där i min nakenhet och gråter över att nycklarna är borta. Vänder upp och ner på skorna. Inga nycklar.
– Men det fattar du väl Mien, att nycklarna inte är stulna, det händer ju inte! Det är ju Du som haft bort dem!
Och så chocken den där morgonen när bilen är borta från parkeringen i Hemse och sedan återfinns inne i apoteket. Varför kör man rakt igenom en vägg? Hade det inte varit enklare att knacka sönder en ruta med en yxa och kliva in? Och vad tror man att man ska komma åt inne på apoteket mitt i natten? Ett par askar Bamseplåster? Alvedon? Hemmansägaren tror på Revaxör. Det vet väl alla att de starka medicinerna är inlåsta?
Det är en oerhörd kränkning att bli utsatt för kriminalitet. Man känner sig värdelös, man skäms, man gråter. Först trodde jag att jag var ensam om det här men nu har jag förstått att det inte är så. Jag träffade en restaurangägare på södra Gotland i helgen och frågade henne lite om hur hon har det:
– Jag jobbar väldigt mycket och i somras hade jag inbrott här, det tycker jag inte om. Det förtar arbetsglädjen, sa hon och fick ett stramt drag över munnen.
Och apotekaren som fick hela sin vägg förstörd och källaren fylld med vatten:
– Det blir dyrt det här, sa han dystert.
En del vänliga själar menar att förövarna kanske kan jobba av förlusten av bilen på vår gård. Men det är ju inte så enkelt. Det är mycket arbete med att hålla någon i arbete, om man säger så. Man ska hålla med handskar, stövlar, skyddskläder, mat, skjuts. Man ska instruera, peppa, vara tålmodig, inte bli irriterad när man själv inte hinner få något gjort. Det är ju nästan så att man behöver ha betalt själv för att det ska vara möjligt.
Det viktigaste är att vi i tid tar hand om våra medmänniskor innan de hamnar i ett kriminellt beteende. Tänk så mycket mänskligt lidande man skulle stävja då, för alla.