Jag borde logga ut. Stänga av.
Koppla ned och koppla av och låta den riktiga, viktiga verkligheten komma in.
Det är bara att erkänna, jag har trillat dit. Jag sitter fast i internetträsket. Jag har världen i mobiltelefonen vart jag går, och är jag hemma står datorn där och blinkar med sin elaka lilla stand by-lampa om jag låter den vara för länge. Vitt och surt blinkar den åt mig: Kom. Och. Logga. In.
Du kanske missar nåt, viskar den. Du har säkert fått ett mejl. Ett meddelande. Ett gillatryck. Någon pockar på din uppmärksamhet, Mats. Mats? Mats!
Jag blänger tillbaka och tänker att icke, men en torsk är en torsk är en torsk och utan att jag riktigt vet hur det gick till hittar jag mig snart bakom skärmen lik förbannat.
Jag inser nu att jag alltid varit en informationstorsk. En nyhetstorsk. Innan den nya tekniken gjorde sitt inträde var det text-tv. Nyheterna på tv. Tidningar så klart.
Men de sociala medierna är så lömskt uppbyggda att de inte går att värja sig mot när de väl fått en i sitt cybergarn. De spelar på våra lägsta instinkter - vår törst efter bekräftelse och belöning.
Hur många gillatryck får man på facebook? Hur många retweets på twitter? Hur många har läst, hur många har sett, hur många har kommenterat?
Det är som spel, som lotto. Ibland händer nåt kul, och belöningscentrat i hjärnan går bananas och vill ha mer.
När mobiltelefonen slog igenom handlade debatten om att man kanske inte mår så bra av att vara nåbar jämt. Nu har vi tagit det ett steg till, nu är vi konstant uppkopplade. Jag kollar mejlen när jag går på muggen. Jag läser facebook innan jag somnar.
Precis som en alkoholist kommer jag med bortförklaringar för mig själv. Det gör inget om jag tar en liten. Jag behöver det för jobbets skull. Det är viktigt att jag är uppdaterad. Och det är det också, på riktigt, men kanske inte utanför arbetstid? Kanske skulle jag prova att klippa navelsträngen när jag går hem från jobbet?
Vågar jag testa en datorfri kväll?
För, i ärlighetens namn, vad är det för information jag måste ha? Som jag inte kan vänta på, eller rentav undvara?
Bland de fem senaste statusraderna på min facebooksida hittar jag just nu den här ovärderliga informationen: En bild på en stekpanna med någons kvällsmat i. En bild på nybakade bullar. En bekant som drömmer om en solsemester. En annan som beklagar sig över sina studieskulder. Och en som undrar om någon vill hänga med på after work i Stockholm.
Vilken av dessa uppdateringar är så viktiga att jag måste vara konstant uppkopplad? Vilken av mina uppdateringar är mer än blott förströelse för den som läser?
Och missförstå mig inte nu. Jag gillar facebook. Jag försöker förstå mig på twitter. Men mitt behov av att läsa allt, alltid, är inte sunt. Det är som en realtidssåpa utan början och utan slut. Det bara pågår, dygnet runt.
Jag måste ta tag i det här känner jag.
Koppla ned. Koppla av.
Så. Nu stänger jag av. Snart. Jag ska bara kolla. Lite snabbt. Så att jag inte missar nåt.
Veckans lista. Icke internetanvändare får ursäkta, men fem saker jag blockar omedelbart på facebook.
1) Spelinbjudningar.
2) Musiklistor. Jag lyssnar inte på ny musik. Det är bara jag som har bra musiksmak i hela världen.
3) "Kopiera detta till din status om du känner någon som drabbats av det ena eller det andra"-grejer.
4) Bilder på svampar. Jag gillar inte svamp.
5) Folk som kopplat ihop sitt twitterkonto med facebook och gör tvåhundra uppdateringar om dagen.