Den bästa julklappen var naturligtvis att Beatles musik blev tillgänglig för alla via strömningstjänsten Spotify.
Det tog tid för mig att upptäcka Liverpool-gruppens enastående storhet. Kanske för att låtarna ”alltid” har funnits. Dessutom var jag för liten för att verkligen knockas när singlarna och albumen gavs ut.
Och egentligen har jag aldrig brytt mig nämnvärt. Men sedan jag nu verkligen börjat lyssna: så bra det är. Tidlöst. Makalöst. Genialt. Men det visste du ju redan. Jag som är sen bara.
Det har varit en period när många av mina stora hjältar rört på sig. I går kom Bowie med ett nytt album, ”Black Star”. När man hör det är inte det första man tänker: Det här måste vara gjort av en 69-åring!
Att i snuttifieringens tid ge ut en förstasingel som är tio minuter lång är bara det värt ovationer.
Han är en av de största i min bok. Det var just vid böckerna han upptäcktes av den elva-åring som var jag. Jag gick till bibblan efter skolan där man kunde lyssna på LP-skivor.
Så jag satt där med cover-skivan ”Pinups” i ägglurarna och Tintin-allum i knät och färdades framåt mot vuxenvärlden.
Jag vaknade 04.34 i går och loggade in på Spotify. Sånt gör jag aldrig annars så dags. Låg i sängen och lyssnade på ”Black Star”, sånt gör bara en som bryr sig.
I höstas kom Jeff Lynne’s ELO och lät som sig själva på 70-talet. Nu kom Bowie och låter modernt och lekfullt som framtiden; smattrande trummor, sax, snygga harmonier och melodier som sakta växer fram. Det var en vacker gryning.
Av en slump såg jag vid juletid en hyllningskonsert till Bruce Springsteen i tv. En massa artister som gjorde covers på hans låtar. Mest var det trist, det var sent och jag var sömnig, men jag lät tv:n stå på när jag borstade tänderna. Då klev Neil Young in på scenen och med ens blev jag klarvaken.
Klev, alltså. Som en skogshuggare med brunvit flanellskjorta, cowboyhatt och flygande hår.
Inte fingerfärdigt, inte finstämt, men med öppna spjäll, egensinnighet och självklarhet blåste han alla andra av banan, med sin och Crazy Horses version av ”Born in the USA”. En stor tv-stund i juletid.
Jag såg Lundell på Visby strand. Jag har varit med sedan ”Vargmåne” kom 1975 och har praktiskt taget allt i skivhyllan. Han spelade mycket och länge och kompakt och skört och så var han till en början otrevlig mot publiken som inte fått sina arslen på stolarna exakt klockan 20.
Nog för att han sedan många år alltid börjar på minuten, men det går ju inte precis att säga att rockbranschen som helhet lärt folk att konserter börjar i tid.
Magnus Ihreskog