Stigarna kan vara smala att vandra och svåra att se men de finns där ändå. Det gäller bara att gå åt det rätta hållet, om man alls ska kunna gå i framtiden. Vart tog klimatfrågan vägen?
Just nu pågår FN:s klimatmöte i Durban i Sydafrika. Jag är skeptisk vad gäller resultat därifrån. Det känns som att vi har resignerat. Accepterat att polarisarna smälter och att vi kommer att få leva några grader varmare. Det är förfärligt. En klok man på länsstyrelsen berättade att Kina snart passerar USA i koldioxidutsläpp. Och vi konsumerar. Massor. Varje jul slår vi i taket med nya försäljningsrekord. Det mesta står "Made in China" på.
För att överleva får man ändå sluta tänka hela tiden. Jag har inte gått in i väggen. Däremot "rakt in i garderoben". Jag har byggt en enorm walk-in-modell. Nu är det slut med de billiga pappgarderoberna från 1979. Jag tar kofoten, svingar den i ett enda slag. Golf har aldrig varit min grej men jag fattar känslan. Prrrrffeeeeeeh! Tre garderober mindre i ett slag. Ut med kartong och pappväggar och in med prima lokalproducerat kärnvirke. Hur många meter bräder får man in i en gammal kåk från 1917? Jag tror de hittills skulle räcka ett halvt varv kring ekvatorn om jag la dem på rad. Känslan för mig är väl i klass med den på julafton varje gång jag lämnar bygghandeln med ett par meter utstickande plank från den gotländska skogen på biltaket. Det kan bero på barndomen.
Då, när jag var liten, var jag inte så stor. En snäll farbror sa en gång till min mamma och till min fem år yngre syster: "Henrik, det är en snäll och trevlig liten pojke". Varpå min syster fräste ilsket: "Där ser du mamma, han ÄR liten".
Det enda jag var riktigt bra på var att snickra. Det låter märkligt, men jag snickrade utan bräder och utan verktyg. Virket hittade jag på stranden och hammaren att räta ut de krokiga spikarna med hade gräsklipparen kört över i gräsmattan. Den som lär sig ro utan åror gör det ganska bra - jag fick femma i träslöjd. I skolan var ju allt en baggis, Hasse med träslöjdslärarskägget hade ett helt skåp fullt av vassa verktyg.
Än i dag tycker jag hantverk är härligt. Att få skapa och känna handens kraft är avkoppling från stress och det jag gör till vardags. Där finns det även andra knep. På jobbet har jag allt oftare SR/Världen i ett eget litet fönster på datorn. Fingrarna far fram över tangenterna i samba-takt, trötta dagar kan jag i ett töcken genom högar av gamla tidningar och gula postitlappar få för mig att nyhetschefen rör sig i slöjor till arabiska höftpolskor. Dagar när 30 signaler går fram till regionens växel utan att någon svarar, dagar när alla man söker har vidarekopplat till sina mobiler där man vänligen ombedes lämna ett meddelande, då är SR/Världen hela skillnaden. När sedan kriminalinspektören äntligen ringer tillbaka gäller det att snabbt koppla ifrån. Få tyst på strupsångerskan eller Joan Baez i lurarna.