Jag längtar tills jag får bli lantis igen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
2009. Nytt år. Nya löften. Jag hatar nyårslöften. Ändå måste jag tvångsmässigt avlägga minst två varje år. I år ska jag dock slå till och dela med mig av dessa i öns största lokaltidning för då kommer jag ju inte undan sen!
Nyårslöfte nummer 1: När jag i april, om nu allt går som det ska, står som nybliven tvåbarnsmorsa, så kan ni även gratulera mig till mitt nytagna körkort. Ja du Leif, kära körlärare, nu ska det ske!
Jag är så jäkla trött på att inte kunna åka ut på landet och hälsa på mamma när jag vill. Och på att inte kunna åka och storhandla själv, utan familjen. Jag vill kunna sätta ungarna i bilen och åka upp till Fårö på utflykt själv, även om sambon inte skulle ha tid. Och så är jag innerligt trött på att åka buss.
Varje gång jag åker stadsbuss med dottern med mig är jag nära psykiskt sammanbrott. Särskilt när det är mycket folk, vilket det alltid tycks vara på de tidpunkter vi behöver åka.
Bara när man krånglat in barnvagnen bredvid en annan barnvagn och två rullatorer dryper svetten under vinterjackan.
Sedan ska man ta sig fram och betala och sen ska man stå och oroa sig för den äldre farbrorn som tvingats ställa sig upp när man kom på med vagnen bara för att han inte fick plats med benen, där han satt, på sin rullator. Äldre människor gör mig överhuvudtaget väldigt stressad i kollektivtrafiken.
För antingen så får man hjärtinfarkt på grund av att busschauffören börjar köra innan tanten eller farbrorn, med svårigheter att gå, har hunnit sätta sig ner och man tvingas bevittna hur den gamla människan vinglar hit och dit mellan sätena innan han eller hon slutligen kommer på plats.
Eller så är det en bra busschaufför som står still tills den gamla har satt sig, men då är den gamla istället en väldigt pratglad person som måste stanna och prata och hälsa på var och varannan av de andra pensionärerna på bussen och tillslut kan inte chauffören vänta längre utan tvingas börja köra och så sitter man där med hjärtat i halsgropen och bara väntar på att tvingas kasta sig upp från sätet och utföra hjärt- och lungräddning på den gamla som har ramlat omkull och blivit medvetslös.
Så jag skiter i miljön och räddar istället mitt eget psyke genom att skaffa körkort.
Mitt andra löfte är att 2009 ska bli året då jag kommer på vad jag ska göra med mitt liv. Visst låter det ambitiöst! Men ganska många av bitarna är ju redan på plats.
Jag har barn, jag är trolovad, jag har ett radhus. År 2009 ska därför bli året då jag kommer på hur jag ska kunna finansiera livet i det här radhuset.
Jag ska helt enkelt komma på nått jäkligt roligt sätt att tjäna pengar och sen ska jag göra det. Det måste vara roligt. Jag är en sån som måste ha roligt.
Så har jag förslag på nyårslöften till några väl valda företag.
Café Ringduvan bör lova att införskaffa en kortterminal då det faktiskt är år 2009 nu. Förstår de inte att när man ändå måste gå tillbaka upp på torget och ta ut pengar, så kan man lika gärna gå in på Siesta eller Märtas och fika och att väldigt många potentiella kunder även gör det? De bör även ta bort sitt namn från Wisbyströvets hemsida då man faktiskt inte kan betala med strövets presentkort på caféet.
Coop bör lova att göra en allvarlig och grundlig omorganisering av ungefär allt i butiken. Bli medvetna om att de är kända som "affären med de mördande köerna". Med tanke på hur många kassor som faktiskt finns där så är de eviga köerna väldigt konstiga.
Troligen beror de på att man, ungefär varannan gång som man handlar i affären, blir stående vid kassan då kassörskan inte har prisuppgifter på något av det man handlat och måste ringa en kollega ute i affären som i sin tur måste springa och leta reda på varan och kolla upp priset. Det. Tar. Tid. Och då har man redan stått och köat i tjugo minuter med en rastlös tvååring och är allt annat än glad när man väl kommer fram.
Det blev mycket gnäll och mycket stadsliv den här gången. Hoppas ni lantisar inte hade tråkigt för det. Jag längtar tills jag blivit rik, på den där idén som jag ska knäcka, så att vi kan köpa oss ett vackert hus på landet och flytta ifrån den här stan med alla mord och knivar, köer och caféer utan kortterminaler. Stadsfasoner helt enkelt. Tacka vet jag Bagarns på Hemse.
De har både kortterminal och Gotlands godaste frallor. Jag längtar tills jag får bli lantis igen.