Där jag och familjen firade helg var det minus i skägget och vit härlig snö. Granarna stod klädda i fotsid klänning och skidspåren löpte parallella i riktning mot evigheten.
Vi har varit där så många gånger nu, i svärfars fritidsstuga i Härjedalen, bara några hundra meter från lyxiga skidspår. Druckit vårt morgonte och sedan givit oss i väg med blått i fästet.
Det är ett liv att älska. De vita vidderna, fjällsluttningarna runt om och de rösade lederna där uppe, som stjärnhimlar är de sen, sluttningarna, när mörkret lagt sig sen och ljusen glimmar från alla hus klättrar upp mot månen.
Jag har aldrig hört så många säga att de hatar snö som sedan jag flyttade till Gotland, det är tjugotre år sedan nu. Vilken tur då för alla er att det var regn och gråskala under julen och sedan dess så det blivit som önskat.
För egen del, alla vi fyra i familjen faktiskt, njuter jag av sådana snövintrar som det varit på ön de senaste åren. Uppvuxen som jag är i en småländsk vintersportort med alpinanläggning, bandy- och hockeyisar och mängder av skidspårade elljusspår att ta del av, ett av dem bara hundra meter från uppväxtvillan. Det var där jag lade tonårsmil till tonårsmil under mina röda Karhu.
Det är något med snoret och skäggen som fascinerar, som faktiskt sitter i den svenska folksjälen. Det är ju så det brukar sägas. Kanske ändå rent av även i den gotländska.
Wassbergs frustande tjurighet, Juha Mietos istappsskägg i våra vardagsrum efter tremilar i Lahtis och Kollen. Ni som var med då, på 70- och 80-, bär med er deras sköna rimfrost genom livet.
Män, och kvinnor, Charlotte Kalla är min nutida idol, som släpper fram urkraften och aldrig mattas av.
Oddvar Brå, Tommy Limby, Ivan Garanin, Konrad Hallenbarter...kom med de namnen till mig och jag kan prata i timmar.
Vi for hem sen, 60 mil i bil och därefter plågsamma timmar i full vilsalong på Gotlandsbåten. Vilsalong, förresten. Godisprassel, barnskrik, vilsna människor, ointressanta samtal omöjliga att inte lyssna till, motordån, vibrationsbuller, springande pyamasar...numera reser jag aldrig utan mina gula öronproppar.
Snöskyffeln står utanför dörren, skidorna är redo för VOK- och Svaide-spåren, pulkorna står framme. Tre vita dagar i tidig december och sedan ”Vinterstudion” i tv, det räcker inte.
Jag välkomnar den morgon då luften är trög av minus, då världen är vit, vantarna tas på och det ännu är långt till vår.
* * *
Fast lite kul är det på färjans bildäck att se på alla människor som irrar runt och inte hittar sina fordon.