Vi skulle klä upp oss och vi klädde upp oss. Vi skulle på lokal och vi gick på lokal. På restaurang, finrestaurang. Svärfar bjöd. Det var lite på faten och det hade konstiga namn, jag som mest är van vid falu.
Men, alltså, vi klädde upp oss.
När jag dragit på mig nytvättade svarta jeans och en nytvättad skjorta och ansåg mig klar, utbrast sonen:
– Du ser ut som en galen 80-talshippie!
Hon jag bor med sa inget alls. Jo, två ord. Ögonen sa att hon tappat hoppet. Munnen sa:
– Nej, snälla…
Jag har mest vintagekläder. Vintage kommer från latinet och betyder ”gammal fin årgång” och användes först inom vinodlingen. Det är sedan länge ett vedertaget begrepp inom modevärlden.
Jag har många gamla kläder, fleecetröjor och t-tröjor. Jag köper aldrig kläder.
Undantaget: nyårsafton. Tre nyårsaftnar i rad har jag och en barndomsvän gått till affären och köpt varsitt 3-pack kalsonger denna årets sista dag.
Vissa har klädbudget på flera hundra, kanske tusen, i månaden, läser jag i enkäter ibland, men jag förlitar mig på de kläder hon jag bor med förser mig med, men använder trots det mest det jag redan har och hade.
Jag tog istället den strikta mörklila skjortan med stärkt krage och smala vita ränder som jag har till högtider; begravningar, bröllop och liknande. Annars hade jag nog inte fått följa med.
Ändå var den där hippie-skjortan rätt ny. Jag köpte den på ett varuhus i Prag. Den är ljust violett, lite säckig, murarkrage. Mitt senaste skjortköp. Det spelades Oasis i varuhuset, jag minns det tydligt; ”Don’t look back in anger”. Det var 1996, på våren. Jag och den jag reste med hyrde ett rum på den gata där Franz Kafka föddes.
Kläder att minns: v-jeansen med stjärnnitar. Värnamo Nyheter-t-shirten jag fick när jag vickade där, -83, en streckgubbe med pappershatt på magen. College-tröjan ”A nonsmoking generation” och den med ”UCLA”. ”Fruit of the Loom”-tischan. Manchester-jeansen, de bruna med breda pipelines. Den vita Miami Vice-kavajen och den mintgröna smala läderslipsen.
Precis innan vi gav oss av till restaurangen satte sig hon jag bor med, sedan hon viskat ”Nej, snälla…” vid datorn. Först trodde jag hon satte in en kontaktannons, men det var bara något med Facebook.
Jag tänkte att hon ändå kunde vara lite nöjd med att jag inte insisterade på träningsbrallor.
De drog jag på mig när jag kom hem istället. Och en t-shirt med massor av hål i. Det är inte alltid poppis. Men det är skönt.
* * *
En vinter på 80-talet gick jag i moccaboots och fiskbensmönstrad långrock. Jag ryser vid minnet.
Magnus Ihreskog