Jag gick långsamt in i Kalmar domkyrka. Först blev det för all del en allvarlig tur över ölandsbron. Ja, du fattar. Allvaret. Nåja. Jag gick in i domkyrkan och mötte lugnet.
Jag känner alltid samma andakt i kyrkor. Jag tar av mig eventuell huvudbonad och träder in i stillhet.
Där inne tände jag tre ljus. De kostade tre kronor styck. Ett för mamma, ett för pappa, de är båda borta, och ett för världen i stort och alla dess människor och öden.
Vi, jag och familjen, var där över dagen, bara. Vi hade vägarna förbi, köpte en hylla i en annan söndagskyrka, Ikea, och så tog vi en sväng in till centrum också. Jag bodde i Kalmar ett par månader i ungdomen, ett tvåmånadersvikariat på tidningen Barometern. Den lägenhet jag hyrde hade en säng, en stol, ett bord och en lampa.
Betydligt mer ljus var det i domkyrkan. Alla stearinljus och solens gyllene hälsning genom mosaikfönstren.
Domkyrkan blev helt färdig 1703, läser jag på ett informationsblad. Den ritades av Nicodemus Tessin, en av 1600-talets främsta arkitekter, jag tror att till och med jag känner till det namnet.
Jag går gärna in i kyrkor. För svalkan, för lugnet, stillheten. Det är som att logga ut sig från Facebook. Jag minns en kyrka på en bakgata i ett solsvett Venedig, hur jag bara satt där en 80-talseftermiddag och samlade kraft.
Och Sankta Maria i Visby, många är de gånger då jag bara går in, står en stund i tystnad och känner ödmjukhet inför livet.
Det finns så många kyrkor. Skogen är en annan, att vistas i skogen, långt från allt folk, ger mig samma upplevelse av det stora, det mäktiga, det obegripliga.
När jag konfirmerade mig på en lägergård i Kolmården läste vi bibeln, dansade till Demis Roussos och hånglade i kuddrummet. Jag hånglade mest med Lotta från Västervik. Vi blev ihop, brevväxlade i flera månader men bytte aldrig halssmycken, som man gjorde på den tiden. Jag har inte sett henne sedan dess. Det var 1976.
Man lär sig en del under konfirmationen. Jag kan lite om bibeln och mycket om att hångla.
I Kalmar domkyrka var det vattentema, fina teckningar gjorda av barn. Längst fram altartavlan med Jesus på korset, den är målad av konstnären David von Krafft (informationsbladet igen). Det namnet tror jag inte jag känner till.
När jag kommer ut ur en kyrka vet jag aldrig riktigt vad jag ska säga. Som om jag uppfyllts av något stort och alla uttalade ord är för små.
Men snart var jag ändå tillbaka i det verkliga livet, för jag hörde mig själv säga, som vi gick längs det som heter Storgatan, att nu går vi och fikar.
Magnus Ihreskog