Jag är med kompisar, vi ska bada i kalkbrottet lät sonen meddela i ett sms en av dessa varma majdagar och jag tänkte att så kul! Så jag svarade ”Ha det så kul”.
Men på två sekunder blev jag min egen pappa för jag kunde, nej, kunde verkligen inte, låta bli tillägget ”Ta det försiktigt”.
Var det inte så jag aldrig skulle bli? Aldrig skulle jag bli som min far. Ingen ska bli som sin mamma eller pappa, det är löften vi ger oss själva, och så står vi där till sist och ser hur det gick.
Pappa var snäll, godhjärtad och ville alla väl. Och så var han oerhört försiktig, jag tror aldrig han tog några risker.
Uppväxten var knaper. En far han aldrig såg något av men som skänkte lite pengar på avstånd, en styvfar sedan som behandlade honom som luft. En vänlig mor som hölls kort av sina män. Pappa talade alltid med varma ord om sin mamma.
Jag träffade aldrig någon av dem, de var alla borta när jag kom till världen.
Allt det där pappa sällan fick när han själv var barn, det han så hett längtade efter: trygghet, kärlek, att bli sedd, kompenserade han på mig, den ende barnet.
Jag var så trött på dessa förmaningar, i unga år och äldre. Ta det försiktigt. Har du tillräckligt med kläder. Ta det försiktigt. Ta inte ut dig, vila en stund nu. Ta det försiktigt. Du tar det väl försiktigt?
Jag brukade smita ut vesselsnabbt för att någon enstaka gång slippa höra tjatet.
Så där skulle jag aldrig säga om jag fick barn. Aldrig.
”Ta det försiktigt” svarade jag på sonens sms. För att jag inte kunde låta bli. För att jag är min egen far nu. Och för att de där förmaningarna, nej, önskan om att det alltid ska gå väl, finns tatuerade inom mig.
Pappa är borta och mamma också, jag hoppas de tar det lugnt där de är nu. Sett med tidens perspektiv är jag enbart glad och tacksam för alla de där orden.
Det lärde mig att tänka efter före, även om jag inte förstod det då. De lärde mig framför allt hur det är att vara älskad. Det är ju det de där orden i själva verket betyder: Jag älskar dig.
När pappa någon gång missade förmaningarna saknade jag dem, och det ända upp i vuxen ålder. Någon viktigt fattades, som om jag inte fick den där kärleksfulla kramen.
Ju äldre jag blir desto mer förstår jag mina egna föräldrar. Förstås. Alla är vi i någon mån avbilder, alla bär vi drag av vårt förflutna.
Jag vet att jag upplevs som en tjatgubbe men jag vet också att jag förmanar av kärlek. Och för att jag måste. Det blir aldrig riktigt helt utan de där orden.