Jag föll i gråt. Helt plötsligt bara. Jag hade lagt mig och skulle somna när jag överfölls av en tanke och så började tårarna rinna. Tanke och tankar, på det som är och har varit, på livet och dess skeenden.
Det kom så oväntat. Jag kände hur det drog ihop sig i halsen och sved till bakom ögonlocken och sedan låg jag där och snörvlade ett tag innan jag gick upp och bredde en knäcke med kaviar.
Jag gråter inte ofta, nästan aldrig. Men de gånger det händer är det som att spola rent i loppet och känslan efteråt är oftast ett slags lugn; att det är över, att stå inför en nystart.
Jag grät inte när en av mina bästa vänner begravdes, inte heller när mamma och pappa fick vingar.
Det fick mig att känna en slags skuld; var de inte värda ens mina tårar? Jag vet att jag lyckades pressa fram lite glansiga ögon när jag gick genom parken efter att ha tagit farväl av far. Kändes fånigt, men det gjorde inte sorgen mindre svart.
Nej, vuxna män gråter inte, sägs det. Och så är det nog i mångt och mycket, kanhända är vi fostrade så, att omge oss med jargong istället för öppna känslor. Starka, modiga och självsäkra, arv från grottmänniskornas tid.
När en elitserietränare i ishockey härom året grät av stolthet efter en slutspelsmatch gick debattens vågor höga.
”Han tappar helt mandat att skälla och vara förbannad” sa en sportkommentator, för inom hockeyn ska man ju skälla och vara förbannad.
”Patetiskt och löjligt”, ansåg en annan.
Och söker man på ämnet ”män” och ”gråt” på nätet får man fram den ena synpunkten efter den andra.
Men jag låg där med våta kinder ett tag innan jag åt min knäcke. Kanske blir jag som pappa fram i tiden, han grät allt mer under sista tiden i livet. Inget var för smått för tårar att falla.
Scener i filmer och på tv kan få mig att tappa fattningen, människor som får varandra, idrottsmän på en prispall...det är så skönt att känna att det börjar kittla i halsen och läpparna som börjar dallra.
Och det behövs också en ventil för allt skit i livet, stort som smått. Att kunna bränna bort och rensa ut i systemet.
Allt detta skedde i tystnad, det var ganska sent och barnen och min älskade sov. Det var känslor som kom över mig, bara. Inte över läget i Syrien, inte över barnen i Biafra, inte över ökande klyftor utan över ingenting särskilt och allt.
Jag tog ett glas mjölk också. Sedan fick jag ro och innan jag somnade önskade jag att en rening som denna ska ske lite oftare.